Inget följer en plan, det bara ser ut som det gör. Inne i hallen svämmar hatthyllan över av lovikavantar, mössor, en trasig regncape och sommartunna sjalar. Alla årstider finns representerade. Under trängs sneakers och flippfloppar med vinterstövlar och dammiga boots på skohyllan och golvet bredvid förstås.
Skafferidörren står nonchalant på glänt, den är omöjlig att stänga på grund av fästmagneten hamnat lite fel. I vardagsrummet flödar färgskalorna fritt och vilt. Julröd matta, limegrön pläd, vinröd pläd intill kuddar med djurmotiv i den melerade tv-soffan. Inte alls någon lyckad kombination. Mittemot står tjock-tv:n och pöser. Den är gammal men för ung för att kallas retro. En överdekorerad bokhylla sprängfylld med böcker utan inbördes ordning är lika irriterande varje dag. Det enda som färgmatchar är tvätten på torkställningen.
Under en omotiverad hög av tekoppar står farmors gamla byrå med alldeles för många lådor som vi, hennes barnbarn, älskade att dra ut och in när vi var små.
I köket finns originalluckorna kvar liksom de slitna trägolvet på grund av att eventuell renoveringen avblåstes för länge sedan. Fönstren är allt annat än putsade.
Och varför berättar jag det här överhuvud taget? Ja, inte för att glänsa i alla fall, det gör andra avsevärt bättre. Däremot skulle jag vilja inspirera – men inte till förbättring och renovering – utan till att trappa ner så här i sommartider. Har man ägnat en massa timmar till att fixa på balkongen får man väl bjussa sig själv på lite tid att sitta still och njuta ute i den varma sommarkvällen också. Istället för att bara konstatera att det blev lyckat och sen stressa vidare till alla måsten och borden.
Jag vill ge de ovanligt, vanliga, hemmen ett ansikte. De som inte ser ut som klippta ur ett inredningsprogram eller instagramkonto. De som innehåller några få fina saker som ägaren gillar, kanske en knasig present eller murrig fåtölj som är ett minne av en kär person, medan annat hamnat där mera av en slump.
Visst kan man väl tycka om fula saker! Eller ohippa tapeter! Allt behöver inte vara tiptop, färgmatchat eller i en enhetlig stil. Äkta patina är snyggare än ditmålad. Men jag vet, det är inte lätt att göra sig fri från idealen och gilla läget.
Det är nog lite som med kroppen – varför kan man inte få vara nöjd med de skråmor man har?