Jag har kantiga bord i mitt vardagsrum. Jag tycker att de är snygga. Enligt den tretusenåriga kinesiska läran feng shui riskerar dock kantiga möbler med vassa hörn att skapa stress för kropp och själ.
Jag har också många kuddar i mina soffor. Jag trivs med det och tycker att det ser fint ut. Enligt feng shui så sänder detta emellertid ut negativa signaler till omgivningen, signaler som säger att jag inte tycker om att ha gäster hos mig.
Ju mer jag läser om feng shui desto mer stressad blir jag. Att inreda ett hem är en utmaning redan innan man börjar ta hänsyn till sådant som kraftpositioner, yin & yang samt energiflöden som kallas för chi.
Om det nu är så att det finns en massa energier som far runt i mitt hem så är jag tacksam om jag slipper tänka på dem. När jag satte upp en taklampa i sovrummet så hade jag till exempel ingen aning om att dess placering riskerar att ”tynga ned huvudet och skapa sömnsvårigheter”.
Jag unnar alla feng shui-entusiaster att hänge sig åt läran. Många av de feng shui-tips jag har läst har också varit vettiga, som till exempel att det är bättre att samla papper prydligt i pärmar och lådor än att ha dem i osorterade högar på skrivbordet, eller att det är trevligt att placera ut krukväxter lite här och där om hemmet i övrigt är sterilt och sparsmakat inrett.
Frågan är dock varför man ska behöva tänka i samma termer som gamla pseudovetenskapliga taoistiska filosofer för att komma fram till sådana slutsatser. Det räcker ju med sunt förnuft och lite känsla.
Det känns snarare som att feng shui som inredningsfilosofi mest är ett sätt att sälja dyra kurser och konsulttimmar samt att exotisera eller mystifiera något så handfast och jordnära som heminredning.
Presidentkandidaten Donald Trump tillhör dem som har använt sig av feng shui i sina hotell. Han har också sagt att ”Jag tror inte nödvändigtvis på feng shui. Orsaken till att jag använder mig av det är för att jag kan tjäna pengar på det”.
Kanske är det främst vad feng shui-inredning handlar om, egentligen.