Påsklov i fjällvärld. Sol på flinten. Korv på fjället. Kanske nån öl. Ljuvligt!
Men så är det förstås det här med slalomåkningen... Det talas ofta om att det har blivit en klassfråga. Och det är ju sant. Resa, liftkort, boende, mat, hyra av skidutrustning för en familj kostar typ en månadslön för en hög tjänsteman på Uppsala kommun. Och man ser direkt att man inte passar in. Folket i backen (klasskamraterna) rör sej i allmänhet i helt andra kretsar än kulturarbetaren i sin ärvda anorak och sina på tok för korta täckbrallor. (Slalom tycks därvidlag även vara en stassfråga.)
Jag känner mej bortkommen, är ganska dålig på att åka (slalom är även en kassfråga) och tycker ärligt talat egentligen inte att det är särskilt kul.
På den tiden jag hade fem relativt små barn var dessutom hyrandet av utrustningen en veritabel mardröm. Det var alltid lång kötid. Halva dagens svindyra liftkort tickade undan medan man befann sej i kaoset i skidboden. Fem barn fick inte på sej pjäxorna, tyckte sedan att dom klämde, tyckte hjälmen var ful, kunde inte bära skidorna, grät, snorade och ansåg att den genomsvettiga fadern som kröp runt på golvet och försökte hjälpa dom var en bajskorv när han till slut tappade humöret.
Väl i backen ramlade dom, tappade skidorna, blev kissnödiga, frusna, svettiga och hungriga. Pappa bajskorv tyckte att dom var bortskämda slynglar som inte förstod att uppskatta det som han hade betalat Elon Musk-pengar för. Enda sättet att lösa knuten var att avbryta projektet och ta en glass. (Slalom är i mångt och mycket även en glassfråga.)
Jag har genom årens lopp insett att slalom på familjebaserad amatörnivå egentligen mest går ut på att ideligen INTE åka slalom. Man tar några åk, sen har många i gänget så ont i fötter och ben att det är dags att avbryta för en kopp choklad. Sen avbryta för lunch. Sen avbryta för eftermiddagsfika. Sen avbryta för att det är dags att börja tänka på middagen. Och varje avbrott är en lisa för kropp och själ. När man får av sej pjäxorna är det så enormt skönt, fötterna får blod igen, man får av sej svettiga kläder och blöta vantar, slutar frysa och allt känns bättre.
Man ägnar sej kort sagt åt en svindyr aktivitet som mest går ut på att sluta ägna sej åt aktiviteten.
Kan man då inte välja nån annan syssla som är lika angenäm att avbryta? Och som inte gör att man går bankrutt. Skrapa framtänderna mot ett element eller nåt sånt?
Det blir aktiviteten nästa påsklov.