– Jag slår in det här paketet i kassan. Men du kan gå och byta det mot ett som inte är skadat.
Jag hör expeditens ord, tittar på kaffepaket och undrar vad som är fel. Jo, vakuumet har släppt, syre kan ha trängt in och försämrat kaffets kvalitet.
– Tack det var snällt. Så farligt är det nog inte.
Blixtsnabbt bestämmer jag att inte gå tillbaka och byta kaffepaketet. I tanken är jag redan på väg hem med matvarorna samtidigt som jag planerar min att-göra-lista. Måste komma ihåg att ringa till telebolaget och klaga på felaktig faktura, och att skriva till Skatteverket och överklaga förseningsavgiften på grund av Citymails försenade postutdelning här i Uppsala.
Tänker också att jag ska dricka kaffet seriöst när jag kommer hem, känna smaken ordentligt och kanske kvalitetsskillnaden.
Så blir det förstås inte, vakuum-grejen är som bortblåst av alla andra tankar som virvlar runt i hjärnan. Det blir som vanligt en kopp i flygande fläng eller som accessoar till datorn och de flesta klunkarna saknar smak.
Kaffekoppen är vuxenlivets slentrianpokal och beviset för att man passerat en viss ålder. Kanske också pudelns kärna. Barn är motsatsen, de dricker inte kaffe, däremot vet alla som gått med dem från förskolan hur lång tid det kan ta. Barn ska titta på blommor, känna på stenar, lukta på pinnar och flyger en fjäril förbi frågar de hur vingar fungerar. När min dotter var barn hittade hon alltid fyrklöver i gräset och borttappade pengar, både mynt och sedlar kunde kanta hennes väg men aldrig min. Barn använder sina sinnen och de låter ögon, näsa och öron få den tid de behöver. Men inte vi vuxna, vi gör våra tappra försöka att multitaska, göra många saker samtidigt - det har vi ju blivit itutade att vi ska klara av.
Nu ska jag gå ut i vardagen, låtsas att jag är ett oförstört barn och dofta på frosten, titta på snökristaller och på expeditens ansikte när jag handlar. När jag kommer hem ska jag ta mig en kopp kaffe och känna efter hur det smakar. Om inte något annat dyker upp förstås.