Visst är det något alldeles speciellt med gillestugor? Jag har sett flera sådana när jag har varit på husvisningar genom åren och jag har blivit lika glad varje gång.
En klassisk gillestuga har lågt i tak, inga eller minimala fönstergluggar och massor av ljusdämpande furu överallt. De allra finaste gillestugorna är dessutom försedda med en bar och några barstolar i ett hörn.
När jag ser sådant kastas jag omedelbart tillbaka till en helt annan tid. Plötsligt får det bedagade rummet liv igen och jag ser poloklädda män med tjocka polisonger som står i ett moln av piprök medan de försöker överrösta det murriga hammondorgelljudet från någon flummig progglåt.
På 1960- och 70-talen var gillestugan en lyxig bonus i nybyggda hus. Det var hit man drog sig undan efter middagen för att ha fest, eller party som man förmodligen sa på den tiden. I baren hälldes det upp grogg (det här var fortfarande vid den tiden då det dracks mer sprit än vin i Sverige, i liter räknat) och det var här hela familjen kurade ihop sig framför en svartvit, flimrande Luxor på vardagskvällarna.
Att gå ned i den mörka underjorden och mysa är dock inget som verkar locka nutidens husspekulanter. Nybyggda hus är i stället utformade för att släppa in så mycket ljus som möjligt genom stora fönsterpartier. Är husen riktigt lyxiga så är sällskapsytorna ordnade så att det är två våningar högt i tak, ända upp i nock.
Det ska vara luftigt, högt, fritt, ljust och fräscht. Den låga takhöjd som tidigare var så mysig inger nu klaustrofobikänslor. Furupanelen, som tidigare gav en rustik och varm, naturnära känsla, ger i dag frånstötande bastufeeling och måste omedelbart vitmålas. Den mörka heltäckningsmatta som tidigare var så ljuddämpande skön att gå på ger människor akut ångest i dag.
Kanske är det dags att reclaima gillestugan? Övervåningen får gärna fortsätta att se ut som en blankpolerad flygterminal men en trappa ned ska det vara en tyg- och furuklädd koja där man kan sjunka ned i en saccosäck, stoppa en pipa och blanda grogg i skenet av en lavalampa.