Vi har äntligen kommit i ordning i nya hemmet. Ja, det finns fortfarande ett par ouppackade flyttkartonger kvar, men ändå. Vi kan plötsligt ägna kvällen åt att titta på film utan att förgås av dåligt samvete över allt som behöver göras.
Vi är rörande överens, sambon och jag: Vi ska ALDRIG mer flytta. Det där vi sade om att ”den här lägenheten blir bra i ett par år”, var så naivt att jag skrattar när jag tänker på det.
Jag vill aldrig mera vika upp en flyttkartong, aldrig mer packa upp saker som är inlindade i tidningspapper, aldrig mer sortera mina vinylskivor, aldrig mer lämna böcker till välgörenhet.
Att bo en ny lägenhet är underbart, men att packa ned är som helvetets första krets, att packa upp är den andra. Att konstatera att ens saker inte får plats är den tredje...
Jag överdriver förstås, men slutsatsen är glasklar. Nu blir vi här. För alltid.
Faktum är att jag blivit så less på flyttbestyr att det spiller över på övriga livet. Att packa in ömtåliga julklappar i tidningspapper blir det inte tal om. När sambons sons Legobitar ska sorteras blir jag less på att höra min egen standardreplik den senaste månaden: ”DET KOMMER INTE ATT FÅ PLATS.”
Att välja tekopp till frukosten blir en påminnelse om att vi har tvingats välja vilket porslin vi ska ha kvar av våra dubbla uppsättningar.
Samtidigt. Att flytta lär vara som att föda barn. Folk gör det och säger ”aldrig mer”. Två år senare sitter de där med magen i vädret.
Men den insikten har jag inte kommit till ännu. Jag tror fortfarande på att vi aldrig mer kommer att flytta. Och det känns ju bra, för mitt i allt det jobbiga finns det faktum att vi flyttat till ett gemensamt hem som vi trivs otroligt bra i.
Däremot fattar jag plötsligt att folk inte har inflyttningsfest för att deras vänner ska få se den nya bostaden - utan för att de behöver ha kul när listan på saker man är trött på börjar bli för lång. Så länge ingen kommer med ömtåliga inflyttningspresenter inpackade i tidningspapper, bara. För då blir jag galen.