Åh, nu är det pysslets tid! Virka mormorsrutor, dricka te. Sticka halsduk, brodera julduk, stoppa raggsocka. Fika, påtår, fika. Och så fotografera allt i skenet av stearinljus och instagramma det hela med hashtaggen #pyssel, som det anstår ett barn av sin tid.
Fast det här med termen pyssel får mig att tveka. Det syns överallt, i tidningar, bloggar och sociala medier – jag använder ordet själv hela tiden - men vad är det för något? Ett pilligt tidsfördriv, säger ordboken, ”ordnad sysselsättning för barn”. Och det är där någonstans det skaver för mig.
Mycket som i dag kallas pyssel är saker som kvinnor ägnar sig åt och som är mycket mer än så. Det är handarbete, hantverk - sysslor som kräver övning, färdighet, där man kan ha kunskap och skaffa sig kunskap. Stickning, inredning, renovering, syltning, virkning, broderi. Jag kan tycka att det förminskas genom att fösas in under samma term som det som också är pyssel: Att sticka en piprensare i en flörtkula och säga att det är en tomte. Termen ”pyssel” gör det lätt att avfärda unga bloggare, i samma raljanta ton som de avfärdas för att de en gång gjort ett inlägg om dekorerade cupcakes.
Jag vill naturligtvis inte förringa pysslet – det är kul, opretentiöst och inkluderande. Något som alla kan göra. Men jag känner tydligt att kompisens stickning av en vacker kofta med påfågelsmönster knappast är något man gör på dagis. Det är kvalificerat arbete. Nu tänker jag börja kalla det för det.
Så nästa gång jag ber kompisen komma över med stickningen så blir det alltså inte på pysselkväll, utan handarbetsafton. Men tills hashtaggen #handarbetsafton slår igenom kommer jag att fortsätta smygtagga #pyssel också.