Jag tänker på det här med prylar och konsumtionsmönster. Alltså, jag tänker på det, men jag reflekterar inte. I stället promenerar jag runt på möbelvaruhuset och tittar på plastbackar, kartonger, lådor och drömmer om det perfekt organiserade hemmet. Drömmen om det perfekt organiserade hemmet är ju big business eftersom så många behöver smart förvaring bara för att få ordning på sitt överflöd.
När man pratar om överflöd tänker man kanske på Hollywoodstjärnor och oljeschejker. Tio sportbilar på uppfarten, fem båtar i Medelhavet. Men överflöd behöver inte vara mer än ”riklig mängd, större än behovet”. Tänk tio par jeans, tio par finskor. Så många porslinsskålar, linnedukar och blomvaser att du drömmer om praktisk förvaring. Det är också ett liv i överflöd.
Jag tänker på det när debatten om barnfattigdom rasar. Om hur vi är många som normaliserar de konsumtionsmönster som säger att man ska köpa nytt och köpa mycket, slänga i stället för laga. Som gör det till ett undantag från normen att vara den som vill eller måste spara. Jag tänker på det när en kompis som upplevt fattigdom och hunger i barndomen ifrågasätter mitt ”jag har ingen middag hemma utan måste köpa sushi” med ett ”hela ditt kylskåp är ju fullt av mat, skärp dig!”. Och så tänker jag på det när jag bakar bröd.
Min mormors bakdukar är ojämnt ihopsydda av mindre lappar lakansväv. Kanske har de varit örngott som slitits ut? Mormor har tagit tillvaka på tyget och har tyckt att dukarna blev fina nog ändå, dekorerade med kringlor i röda kedjestygn. De är inte ens gamla nog att ha slitits ut. Så ny är prylhetsen, och så fort blev den normal. Jag ska tänka på det nästa gång jag springer på ett köpmåste, som ju knappast är ett måste mitt i överflödet.
Jobbar som: Webbredaktör och musikrecensent