Min första egna lägenhet var balkonglös. Som tur var låg lägenheten i ett hus precis i korsningen Svartbäcksgatan/Skolgatan och just i den här vevan rustades årummet utanför fönstret upp, med bland annat en splitter ny träbrygga som jag snabbt mutade in. Där satt jag och drack morgonkaffe och läste tidningen, och blev lätt förnärmad när någon hade tagit "min" hörnplats på bänken.
Efter den lägenheten har jag bott i ett tiotal till, både ensam och tillsammans med andra. Balkong har de haft allihop. Bäst var nog den på Sturegatan bakom Luthagens livs, där jag bodde några år i slutet av 90-talet. Jag hade (inne)katt på den tiden, och nätade in hela balkongen med hönsnät som luktärtor fick klättra uppför sommartid. Konstgräs på golvet, minimalt med möbler men desto mer växter och kuddar gjorde balkongen till mitt absoluta favorittillhåll. Det gjorde kanske också sitt till att jag rökte på den tiden. Annat var det med den pyttelilla, lätt lutande balkongen på fjärde våningen på Kantorsgatan, som blev min några år senare. Höjdrädd som jag är kröp jag på sin höjd ut och satte mig på dörrtröskeln innan jag vimmelkantig vände tillbaka in igen. Den balkongen var möblerad med en gammal hink, en mopp och kanske någon kasserad mikrovågsugn. Det var så att säga inte min bästa balkong.
Numera bor jag i hus utan balkong. Såklart är det trevligt med altan och gräsmatta, men en del av mig saknar det där avgränsade, ombonade som är balkongen. Om jag fick ha en idag skulle jag nog ta tillbaka det där med hönsnätet och luktärtorna ... och jalusierna i bambu som vi hade på Väktargatan. Fast ärligt talat vet jag inte. Kanske skulle det bara bli platsen för gamla mikrovågsugnar och överblivna moppar igen. De behöver ju någonstans att vara de också.