Så hände det plötsligt. Det vackraste huset i min hemby är till salu. Det står där i all sin prakt mitt i den sydsvenska byn, jag ser till salu-skylten under en kylig vinterpromenad. ”Det har varit till salu ett tag”, berättar pappa. ”Ingen verkar vilja köpa det.” Hur kan det vara? Det är ju underbart, någon måste ta hand om det! En trävilla med punschveranda och snickarglädje, sobert målad i grått och vitt, lite malplacerad mitt i ett moderniserat centrum. Vägg i vägg ligger pizzerian och nedlagda Konsum. På andra sidan en kommunal gräsplätt där en stor skylt basunerar ut nästa hemmamatch för fotbollslaget. Men ändå – byns vackraste hus.
Jag letar upp annonsen på nätet. Renoveringsbehov, jodå, men sedan är stora salen som gjord för julfirande i Fanny & Alexander-stil. ”En unik chans att förvärva ett vackert sekelskiftesboende.” Precis, tänker jag – och så ser jag PRISET.
Faktum är att jag blivit väldigt sugen på att skaffa sommarstuga och läste massor av annonser förra året på stugor i Uppland. Jag insåg snabbt att i min prisklass får man ett tvårumsruckel med utedass, utan närhet till vatten. Sekelskiftesvillan i min hemby befinner sig i ungefär i samma priskategori.
”Du kan ju köpa det och ha som sommarstuga”, föreslår pappa glatt.
Tankarna snurrar. I stället för gröna vågen-romantiska utomhusmiddagar i uppländskt kvällsljus skulle jag gå fem meter och träffa barndomsvännerna på pizzeria Venezia. I stället för en cykeltur till någon myggig uppländsk insjö skulle jag ringa föräldrarna och be om skjuts till simhallen. Byns vackraste hus i all ära – men det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag började drömma om sommarstuga.
Men det var i ärlighetens namn inte ett tvårumsruckel med utedass utan närhet till vatten heller.