Alla nästan slogs om att få använda den. Så fort någon gav upp sin plats tog någon annan över direkt. Den här sommaren har vår inredningsintresserade barndomskompis konstruerat tidernas bästa utomhusgrej – en dagbädd. Tänk säng utan lakan placerad utomhus och som man kan ligga i och titta på himlen.
Själv hade jag knappt hört ordet dagbädd förut. Än mindre upplevt någon, fostrad som jag är med idén om att vila på dagen är inget man ägnar sig åt. På dagen gör man saker och på natten ligger man nerbäddad. Sover man på dagen är man sjuk.
Där stod den i alla fall och pöste på verandan, iklädd lapptäcköverkast, fluffiga kuddar och när man la sig kändes madrasserna följsamt mjuka. Det var så långt ifrån en träbänk med dynor, en vinglig hängmatta eller en übertekniskt avancerad solstol man kunde komma.
Vi flockades runt den och utbrast: Ååh va snygg den är! Åååh va mjuk! Vi klämde på bottnen, kände på filten, testade svikten och provlåg en efter en. Allra härligast var den när regnet smattrade mot verandrataket och doften av blött gräs fyllde näsan.
Som vanligt tänkte alla samma tanke: Varför är det alltid A som kommer på de smarta, snygga och originella idéerna? Svaret är självklart men lätt att glömma bort. Hon älskar heminredning och det gör inte vi. Vi tar det med en klackspark och inbillar oss att det ska ge samma storslagna resultat.
A är typen som läser inredningstidningar, nosar upp fynd på auktioner och hittar loppisarna som ännu är billiga. Hon vet vilka färger som täcker, vilka som ger antikeffekt och känner igen burkarna som lovar mer än de håller. Med andra ord, det är svett, händighet och idogt arbete som gäller och ingen medfödd gåva som gör att allt hon tar i förvandlas till inredningsguld. Kämpa på!