Bläddrar i Ikeakatalogen. Lika nordiskt ljus som vanligt. Naturmaterial, trä och flätade korgar är årets trend.
I stillebenhemmen far modellbarnen runt i vild lek. Ändå står allt på rätt plats. Till och med stöket. Inget är trasigt. Allting helt.
Tänker på när morfar gick bort. När hela världen var trasig. Och vi stod och skulle dela upp hans arv. Hans hem.
En livstid av saker. Allt exakt på sin plats, där där de alltid stått – i evinnerliga tider – i det som varit mormor och morfars sista lägenhet.
Det skulle vi dela upp. De båda barnen och vi (fyra barnbarn), närmaste släkten som var kvar. Det var till en början en tryckt stämning. Inte ville vi ha prylar. Allt vi ville var ju att ha morfar tillbaka, och gärna mormor (som vi förlorat några år tidigare) med.
En ingift släkting fick elda fart på oss:
”Klart du vill ha de små kristallvaserna, Matilda! Tänk när barnen plockar blommor. Vad fint de blir.”
”Det som inte ni tar kommer lämnas till second hand”, fyllde morbror och mamma i.
Småningom fick vi fart. Började packa lådor, hittade saker av värde och fick faktiskt dra lott om en del så att det blev rättvist.
Vi vågade oss också på att hitta favoriter. Själv tillät jag mig att säga att den lilla musen, målad med guldfärg och med flera gånger lagad svans – den önskade jag mig. Den som alltid stått hos mormor och morfar, så söt, lagad och ohel.
Har ni tänkt på att det i hem där folk bott länge finns saker som är trasiga? Kanske beror det på att folk var mer sparsamma förr? Gick något sönder försökte de laga hellre än att köpa nytt. Eller så var man så fäst vid sakerna så man inte ville slänga – utan fixade det som gick.
Hur som helst, nu står lilla porslinsprydnaden som en påminnelse i en finbokhylla hos oss. Den påminner om att den varit med och varit älskad. Den påminner förstås om mina morföräldrar, men också om att allt som är paj inte är skrot. Även en liten mus med trasig svans kan vara värd något.
I ett annat skåp har jag två kristallvaser. De är precis i den där storleken så att de är lagom för en liten bukett tussilago. De kommer, precis som min ingifta släkting förutspådde, fram när barnen har plockat blommor.
En av vaserna har dock förlorat en flisa. Så när de står i skåpen vänder jag den sidan inåt. Visst, jag vet att den är paj. Men så får det väl vara?
Ett riktigt hem ska ha lite skavanker.