Sista gången jag träffade min farmor blickade vi ut över hennes rum på äldreboendet. ”Skulle du kunna tänka dig att bo så här litet och eländigt?” beklagade sig farmor. ”Jag får skaffa någonting större till nästa gång”.
Att skaffa någonting större beskriver egentligen hela farmors liv. Hon var det näst yngsta barnet av åtta i en familj som trängdes i ett rum och kök. När hon var några och tjugo gifte sig farmor med farfar och de flyttade in i en bostad ägd av företaget han jobbade åt. Hemmet skulle därefter bli farmors stora arena. Där servade hon under ett kvarts sekel man och tre barn samtidigt som hon inredde och donade – gardiner bytte hon till exempel lika ofta som jag själv byter lakan.
När barnen flyttat hemifrån och när de inte heller hade tjänstebostad började farmor med bostadsaffärer i stället. I dag hade hon varit ”hemnetknarkare” av rang. ”Nu ska vi flytta” sade hon till farfar när hon fått tag på ett nytt objekt”. ”Jaha”, svarade farfar som var nöjd bara han fick ta med sig tv:n och skrivbordet där han löste sina korsord. Efter varje flytt ringde farmor in hantverkare som hon ömsom charmade, ömsom härjade med, och vid varje försäljning hade värdet på bostaden stigit rejält.
Till slut bodde de i en stor femma, farmor och farfar. Och inte ett öre lån hade de på bostadsrätten. Där bodde farmor även ensam i tio år efter farfars bortgång. Hon tillbringade dagarna med att ligga och läsa i den ena soffgruppen, sova middag i den andra och se på tv i den tredje. ”Är det någonting jag sörjer är det att jag aldrig kommer att få reda på vad ni får för lägenheten när jag är borta”, sade hon ofta.
När hon och jag satt där på äldreboendet hade hennes barn just lämnat över nycklarna till femrummaren till de nya ägarna och pengarna var överförda. Vi berättade summan för farmor, men hon var sjuk och förvirrad och hade tappat begreppet om vad pengar var värda. Men hade hon begripit hade hon nog blivit imponerad över summan. Och stolt! På sätt och vis var den ju hennes livsverk.
