Jag bor i ett hus byggt 1962. Min bostad stod alltså klar för mer än ett halvt sekel sedan. Det är en svindlande tanke.
Om man förflyttar sig ytterligare 51 år bakåt i tiden hamnar man vid år 1911, en helt annan tid, en helt annan värld.
När mitt hus var nytt hade det två vattenklosetter, ett uppvärmt garage för bilen, ett fullt utrustat kök i ergonomiskt lämplig arbetshöjd, elspis, fläkt, dusch, fjärrvärme, ventilation, generösa sällskapsytor.
Hur en vanlig bostad för en vanlig svensk såg ut år 1911 kan vi knappt föreställa oss. Dass på gården, förstås. Trångbott. Fuktigt. Knarrigt. Och så vintern: en enda lång kamp för att hålla åtminstone ett av rummen varmt.
Journalisten Lubbe Nordström sände sitt berömda socialreportage Lort-Sverige i radio 1938, alltså bara 24 år innan mitt eget hus var inflyttningsklart.
Där berättade han om stanken, möglet, råttorna som for runt och de smutsiga barnen som kröp fram ur mörka kyffen och tittade på honom under lugg. Sverige hade visserligen industrialiserats, men spåren av fattigdom fanns överallt.
Jag har ingen aning om vilka som flyttade in i mitt hus 1962 men jag föreställer mig ett par i 35-årsåldern med två barn. Han: lägre tjänsteman. Hon: hemmafru.
Det slår mig att paret var i elvaårsåldern när Lubbe Nordström rapporterade i radio. Det kan alltså ha varit de som var smutsiga, kröp fram ur mörka kyffen och tittade på Lubbe under lugg.
1962 hade de allt en vanlig familj dittills kunde begära i form av bekvämligheter.
Lubbes drömmar om ett drägligare bostads-Sverige hade slagit in. Många rekordår stundade för Sverige och det unga paret.
Allt var sannerligen inte bättre förr, men framtiden var det.