Jag växte upp i Harg, ett litet samhälle en halvmil utanför Nyköping. Harg var ingen bruksort i egentlig mening med patron och så, men det närmaste man kan komma. I centrum för allt tronade fabriken från 1800-talet, tidigare Hargs Fabrikers AB och från 1960 Nygeverken. Där jobbade uppemot 500 personer och många av dem bodde på Spindelplan, ett antal tvåvåningshus i sten i två plan med uteslutande tvårummare. Några av dem som bodde där var ungrare som flytt efter det misslyckade upproret 1956. Ungrarna, som förstås jobbade på fabriken, accepterades snabbt av oss svenskar, kanske för att de var ruggigt bra på fotboll och raskt slussades in i Hargs BK.
Själv bodde jag på Mommas väg, en grusväg med tre hus – advokatens, vårt i mitten och Gunnars, som var bror till ägaren av fabriken. Det var på många sätt en lycklig tid. På vår tomt hade någon monterat upp ett fotbollsmål och vi hade också en stavhoppsgrop. När staven knäcktes cyklade man bara ned till fabriken och hämtade en ny mormorsstång, så var leken i gång igen. Utanför vår tomt bredde fält och åkrar ut sig och där pinnade jag runt på skidor under vinterkvällarna.
Nere vid Spindelplan samlades alla ungar i området (och de var många) efter skolan. Där spelade vi fotboll, gungade och hängde runt som man gjorde på den tiden. Efter några år började fler bostäder att byggas och där lekte vi farliga lekar på byggställningarna.
Mina första skolår gick jag i en liten byskola i Oxbacken, några kilometer från hemmet. Vi var 18 elever på skolan och lärarinnan, Viola hette hon, bodde i en lägenhet ovanför klassrummet. På morgonen öppnade hon fönstret på övervåningen och ringde in oss. Viola gillade inte mig och jag gillade inte henne, men hon lyckades aldrig få mig förflyttad trots att hon verkligen försökte.
När jag var tolv lämnade vi Harg för ett villaområde nära idrottsplatsen i Nyköping, där jag och brorsan ändå tillbringade all ledig tid på fotbollsplanerna och i ishallen.
Men Harg lever ännu kvar i minnet.
Jobbar som: Redigerare.