Samlingspunkten gick under beteckningen stenarna och var egentligen inget annat än en plats på en gång- och cykelväg som förband stadsdelarna Rosenkälla och Bryngelstorp i Nyköping. Där stod vi och hängde (jag kom ofta lite senare efter fotbolls- eller ishockeyträningen) varje kväll och gjorde egentligen ingenting annat än att surra med varandra och röka (obs: inte jag). Hade vi tur var det föräldrafritt hemma hos någon på helgen och då ställde vi till med fest och dansade oss galna till Schools out med Alice Cooper.
Gemensamt för oss i gänget var att vi bodde i samma område och gick på samma skola. Några bodde i hyresrätt, andra i mexitegelvillor och några i moderna futuristiska villor. Det spelade ingen roll vilket, vi tänkte inte så mycket på status då i början och mitten på 70-talet.
I det här gänget fanns både skarpa hjärnor och vilda hjärnor, vilket får mig att tänka tillbaka på hur det gick sedan för oss.
En mörk skönhet, som jag hade en kort fling med, gick senare i livet ner sig i droger, hamnade på gatan i Stockholm och dog i aids. En av grabbarna (han och jag som gjorde så mycket kul tillsammans) gjorde bort sig rejält och hamnade på kåken i sju år. En annan påstod sig ha bränt två miljoner på ett år på … ja ni förstår. Men han tillhörde de skarpa, blev bankkonsult och startade ett bemanningsföretag och tjänade snabbt in de bortslösade pengarna.
En kille började plugga till läkare, hoppade av och blev filmare och har varit förstefotograf i flera av de stora svenska filmsucéerna. En annan blev delägare i krogen Old Town i Gamla Stan i Stockholm där jag och några ur det gamla gänget var stammisar under en hektisk period i början på 80-talet. Någon blev tandläkare, en annan sjuksköterska och min första stora kärlek blev bibliotekarie i Lund. En av grabbarna blev datakonsult och började jobba i Grekland. Andra vet jag inget om.
Själv blev jag journalist och har därför äran att skriva dessa rader som också blir mina sista i denna tidning. Tack för att ni orkade läsa.