Jag har ett barn, hon är nio år, och jag oroar mig för vad hon ska bo när hon blir stor. Inte så mycket över hur hon ens ska ha råd med en bostad, utan var bostaden kommer att ligga i världen.
Försöker prata med henne om vikten att bo nära mamma och pappa när man bildar familj. Barnvaktsfrågan är central när man bestämmer var man ska rota sig, säger jag till henne.
Så att hon vet det ordentligt när det är dags att ta ett beslut.
Jag får ont i magen av blotta tanken på att hon inte ska finnas i närheten. Fast jag vet att sannolikheten att hon kommer att bo på andra sidan jorden är betydande.
Och naturligtvis ska hon följa sitt hjärta mer än mitt, men jag hoppas att hon gifter sig med en Uppsalabo utan större äventyrslust. Det går bra med en från närområdet, eller en som kan tänka sig att lämna sin mamma också. Men helst inte en från Västerås. Det är personligt sen länge och en helt annan krönika.
Jag flyttade hemifrån strax innan jag blev myndig. Jag lämnade mamma och pappas villa på landet för ett rivningskontrakt i Malung tillsammans med, kanske, världens roligaste tjejkompis.
När man är 17 år är det spännande att bo i en lägenhet utan lås på dörren, det är också oerhört exotiskt att tillbringa en lördagskväll på Pizzeria Diana i en bonnläppsort i Dalarna.
Flyttade till en annan håla, Sigtuna, för att reda ut det där med framtidsplanerna på en kristen internatskola.
Det gick ... så där.
Styrde upp mig en smula och bodde i Sundsvall och studerade.
Värre än så blev det aldrig. Jag flyttade hem till Uppsala när det var dags att rota mig. Hittade en man utan större äventyrslust, men naturligtvis fantastisk på alla andra sätt. Fick den där ungen och med henne ångesten över en eventuell framtida separation.
Självklart ska hon åka ut i världen, naturligtvis ska hon ut på äventyr. Men sen måste hon komma hem.
För hur sjutton ska mamma överleva annars?
Jag inser att det kommer att bli en lång oro det här. Det är ju ett tag kvar.
Jag har också förberett min man på att det kan hända att vi måste flytta till något surfparadis i Australien när vi blir pensionärer …
Han verkar ta det mer med ro än var jag gör. Jag tror till och med att han i smyg gillar den där surfidén.
Jag gör det inte. Vi står i begrepp att flytta till det hus jag ser som vår sista bostad, förvrigt bara några meter från min egen mamma. Jag vill inte bo i Australien. Jag är rädd för stora spindlar. Och kängurur…
Men jag är beredd om jag måste.