För några år sedan gick jag ut hårt med min nya sparrisodling. Jag berättade för alla som ville lyssna (även de som inte ville) om de små knopparna som tittade upp ur jorden hemma på kolonilotten.
Jag var oerhört stolt. Den vanliga uppfattningen verkade vara att det här med sparris är svårt.
Fel! Hävdade jag.
Inte då. Det är bara gräva ner, gödsla på rätt och riktigt sätt och sedan ömt vårda det som kommer upp. Första året skulle sparrisen få blomma ut. Sen var det bara att vänt ain sparrisfesten år två. Allt enligt boken. Viktigt sådant där.
Plättlätt!
Ja, jag erkänner. Jag kanske till och med var en smula skrytsam.
Nu har det gått tre år. Vi har skördat små underbara sparrisar som ingen affär i världen kan matcha.
Men-det-lyfter-inte-riktigt!
Det kommer sparris, de är ljuvliga. Men det kommer liksom bara ett par då och då. Ganska långt ifrån sparrisfestival hemma i den Lansska kolonistugan än så länge alltså.
Ibland måste vi till och med dela på en enda, min make och jag. Där är det högtidsstund.
Jag är helt enkelt värdelös på att odla sparris.
Därför har jag nu en taktik. Jag byter spår. Nu är det majs som gäller! Hemma i ett soligt fönster står små krukor där jag petat ner majs. Jag vattnar och pratar ömt med dem varje kväll. Jag känner hoppet om revansch kittla i magen.
Jag minns majsen som pappa odlade hemma när jag var liten. Sött, gul och god. Jag tänker att det här - det kommer att bli succé!
Och jodå … jag har bilder i mitt huvud där vi sitter med goda vänner och vi ställer fram ett stort vackert keramikfat med feta egenodlade majskolvar. Gästerna säger: Åhhh … och ahh... och guuuuud vad gott, vilka gröna fingrar ni har! Och sen smaskar vi, livet leker, solen skiner sent in på kvällen och man är en vinnare igen.
Jag satsar på åtta plantor. Hittills, efter två veckor har det kommit upp två små blad ut jorden. Men jag tänker, att det är så det ska vara. Jag pratar vidare med jorden i krukorna i mitt fönster, man vill ju inte ge upp en dröm, liksom.
För några dagar sedan frågade en kompis när man kunde börja skörda sparrisarna. Hon ville komma förbi och smaka.
F-A-N!
Tror ni att hon märker om jag köper ett knippe och liksom lägger upp som att jag nyss har skördat?