Vid några tillfällen i livet har jag bott i kollektiv. Att dela bostad med andra människor har både för- och nackdelar. Till den goda sidan hör att man kan pressa ned hyran, att man faktiskt kan få bo riktigt häftigt och att man, förhoppningsvis, omges av människor man gillar. På minuskontot finns förstås tjafset om städning och stölder i kylskåpet och att man till slut börjar reta sig på varandra.
Senast jag bodde kollektivt var i början av 80-talet. Vi var sex grabbar (unga män) i 18-22-årsåldern som hyrde en jättevilla i den fashionabla Stockholmsförorten Saltsjöbaden. Kåken hade det mesta. Från balkongen på övervåningen kunde man hoppa ned i poolen på det gigantiska soldäcket på mellanplanet.
I bottenvåningen fanns bastu och ett stort rum som vi hade som replokal för rockbandet som några av oss var med i.
Att säga att vi, sex långhåriga grabbar, stack ut i Saltsjöbaden är en underdrift. I ”Saltis” bor det fina folket som vägrar åka kollektivt med Saltsjöbanan för att den stannar till i betongförorten Fisksätra.
En dag rockade vi tydligen loss lite extra i källaren för plötsligt kom en av grannarna inrusande och ville börja slåss. Nu var vi fredliga pojkar så vi lyckades lugna mannen och få ut honom ur huset.
Vi hade det kul i vår stora kåk. Det var fest nästan jämt (en gång med närmare hundra pers i huset), vi lirade musik, tävlade i dart och backgammon och skvätte runt i poolen.
Några var mer aktiva än andra. Jag tog av någon obegriplig anledning på mig rollen som toalettrengöringsinstruktör. Det gick förstås åt pipan. När vi en dag skulle ha städdag i trädgården dök alla upp utom den obotlig tjejtjusaren Peder. Vid ettiden visade han sig på balkongen, iförd vit morgonrock med ett glas vitt vin i handen.
Ja, så där rullade det på. Efter ett år tröttnade jag på partajandet, alla damer som mer eller mindre invaderade stället och det eviga strulet med hyrespengar. Jag flyttade ut och så småningom gjorde de andra det också.
Men jag skulle inte vilja ha det där året ogjort.