Min mormor och jordgubbslandet

Mormor gick med böjd rygg genom jordgubbslandet. Mörk solhatt, rynkiga kinder och solbränd hud. Nu, många år senare, undrar jag vad hon tänkte på.

Hon var liten min mormor. Minst av alla i familjen. Såväl barn som barnbarn växte snabbt förbi henne. “Min mormor är liten som en myra", brukade jag säga.

Hon tog inte mycket plats som person heller. Hon fixade i köket. Lade fram sju sorters hembakta kakor på fat och bjöd på läskedryck i flaska. Drycken serverades väl kyld, direkt från den lilla jordkällaren på lantstället vid Dysjöån i Medelpad.

Hon var nog mest i odlingslandet. Hennes krökta rygg var en trygg bakgrundsbild till forsens dån, hoppleken över stenarna och springet över gräsmattan. Hon gick där och påtade för sig själv. Ställde inga krav på att någon skulle hjälpa till. Jo, en gång bad hon mig hämta persilja. Men i stället kom jag tillbaka med morotsblast.

Hon var nog ensam i sitt trädgårdsland.

Hoppades hon innerst inne att vi barnbarn skulle ta efter? Bli odlingsbitna som hon? Det var inget hon sade. Hon jobbade på bara. Plocka, rensa, safta och sylta. Hennes noggranna trädgårdsarbete kan ha varit en rest från krigsåren. Hon såg vikten av att ha reserver. I hennes förråd fanns sylt på alla bär som gick att hitta i de norrländska skogarna. Hon hade långt mer än hon någonsin behövde.

Det fanns en sorg också. En olycka jag kan känna igen som odlare i dag. Ofta blir det ett överflöd. Kanske inte på mat, men på en viss råvara.

Mormors jordgubbsland var täckt med ett grönt nät för att hindra rådjur och skator. Stanniolpapper i blått och silver skulle också skrämma skadedjur. Jag tänker på barndom när jag ser de magiskt glittrande lapparna framför mig. Bättre än fågelskrämmor.

Mormor kunde plocka flera liter jordgubbar på en dag. Det fanns alltid gubbar till alla små.

Men som yngsta barnbarn tog jag aldrig mer än en. Jordgubben smakade sötare, rikare och godare än alla köpebär, men sedan var det stopp. Efter ett nyplockat bär var jag mätt. Möjligen kunde jag få plats med lite fet grädde.

Sommar efter sommar, samma sak. Jag ratade hennes fina skörd.

Nu, när mitt odlingsintresse i vuxen ålder väckts, tänker jag på mormor. Har hon inspirerat mig till att bli trädgårdsodlare? Jag tar efter, utan att hon någonsin lärde mig hur.

Förstår också hennes trugande om jordgubbarna. Finns inget finare än att äta sådant man odlat själv. Jo, en grej. Just det: Lyckan att få bjuda på sin egen skörd.