Jag älskar mitt kvarter. Dofterna, ljuden och människorna. Tre restauranger har sina bakdörrar mot innergården. På våren och sommaren när de står öppna fylls luften av stekos, kryddor och skramlande grytor.
30-talshuset som jag bor i utgör ett helt kvarter och nästan allt går att finna i det: en saluhall, en skomakare, en frisör, en skinnbutik, en tatuerare, en radiohandlare, en klädbutik, två barer, två kaféer, en juicebar, en butik med veganmat och fem restauranger. Det är ett sällsynt urbant område, en hipsters våta dröm. Och brottstatistiken svarta siffror till trots, är kvarteret det tryggaste jag vet.
När sambon går och köper galetter till middag på kaféet vid porten (som för övrigt är med i den amerikanska versionen av Stieg Larssons trilogi) får han med dem upp på vanliga tallrikar som vi sedan bär ned igen.
När pappa bodde i kvarteret bytte han svamp från sina många skogsturer mot luncher på en annan av restaurangerna. Ett tag var han kvarterets hjälte efter att som 75-åring sprungit i kapp och tacklat ned en 20-åring som rånat blomsterbutiken på andra sida gatan. Det blev några veckor av handslag, beröm och blombuketter. Sedan flyttade blomsterbutiken och ersattes av en butik med babykläder. För mitt kvarter är en plats som rymmer både anonymitet och gemenskap. En butik klappar igen och en annan tar vid.
Mångfalden leder till en flyktighet, en bortskämd mättnad. Förlorar du en, står dig en ny åter. Men det är inte helt sant.
På innergården står fortfarande en pallkrage med kryddväxter som tillägnats butiksägaren och Bajenfanset Affe Olsson. Hans plötsliga död ledde till en enorm sorgemanifestation, hundratals människor följde honom till den sista vilan och en dokumentär om den legendariska Vickys Livs föddes. Kvartersbutiken var en småstad mitt i storstaden. Snart är det sex år sedan Affe dog och jag kan fortfarande sakna det där pillemariska leendet, värmen och medmänskligheten. Ständigt samma scen när jag la upp varorna på disken, där det alltid hängde mängder av Hammarbysouvenirer och några pratglada stammisar:
– Gissa hur mycket det blir, log Affe i sin virkade grönvita mössa. Gissar du rätt behöver du inte betala.
Jag var nära många gånger, men lyckades aldrig.
Marie Ström