Pappa har just berättat historier från uppväxten i arbetarorten under 1950-talet, om släktingarna som inte hade rinnande vatten och som kom förbi en gång i veckan för att bada, om dörrar som alltid stod öppna, morbröder, fastrar och vänner som hälsade på dagligen, barn som sprang in och ut som de ville. Om sill i tunnor, utedasslängor och söndagspromenader i hatt.
Jag ledsnar aldrig på berättelser om hur vardagen såg ut förr. När törsten blir stor efter nya berättelser bläddrar jag i Hem och hushåll, en serie uppslagsböcker som jag köpt på loppis. På omslaget städar en kvinna i klänning och klackar, inuti finns allt du behöver veta om hur man sköter ett hushåll – år 1942.
Här finns gott om information om hur man levde och bodde, men också om hur man såg på framtiden. Kapitlet om gemensam barnpassning och kollektivboende är särskilt intressant, ideologiskt högtflygande och säkerligen rasande modernt. Annat ger mer jordnära ledtrådar om hur livet faktiskt levdes. Mitt senaste läsningsfynd är ”pölsegillet”.
Som grund för pölsegillet, som alltså är en fest där man bjuder på korv, potatis och kål, är förstås de bistra tiderna, med livsmedelsbrist och ransonering. I hurtig ton fastslås att det viktigaste ändå är att ha trevligt och det tipsas om rustik dukning med träbrickor och keramik. Ölen serveras helst i kanna.
Jag fnissar lite. Sen tänker jag att det trots allt är överförbart också på vår tid, där bristen på tid och pressen att vara lyckad kan göra tanken på middagsbjudningar till något stressande. Kanske skulle man helt enkelt ordna ett pölsegille?
”När tiderna äro sådär litet på sned, blir allt väl emottaget, och inte skadade det, om vi i vårt lyckliga land lärde oss, att det icke är rätternas mångfald och dyrbarhet, som skapar stämning och glädje.”
Vardagen är måhända inte alls nu som den var då, men sensmoralen är ju precis lika sann.
Jobbar som: Webbreporter och musikrecensent