För bara ett par generationer sedan var det fullständigt självklart att alla skulle ha hatt på sig när de gick utanför dörren. Att ta en promenad utan huvudbonad kändes nästan lika naket som det skulle göra att gå genom en stad iförd endast bh i dag.
På samma sätt är det med bord. Alla äldre människor jag har varit hemma hos, och med äldre menar jag 70-åringar och uppåt, har haft dukar på samtliga bord. Till och med ett litet, litet bord med en stationär telefon på måste ha en liten vit spetsduk, anser de äldre. Allt annat känns naket och torftigt.
Själv har jag i stort sett aldrig haft en duk på ett bord, med undantag för en och en annan löpare. Bord är vackra som de är, dukar är jobbiga att tvätta och lättskötta vaxdukar är tyvärr fula.
Även när det gäller gardiner finns det ett tydligt samband mellan ålder och mängden tyg i hemmet. Hos unga familjer har det blivit allt vanligare att man inte sätter upp några gardiner över huvud taget. Man kan på sin höjd tänka sig raka panelgardiner eller något slöjaktigt skirt, men absolut inget tungt och tjockt eller starkt mönstrat.
Hemma hos äldre ser det som bekant helt annorlunda ut. Äldre människor har sommargardiner, vintergardiner, höstgardiner, vårgardiner, julgardiner och påskgardiner som de hela tiden byter ut. Vill man hårdra det lite, och det vill man ju, så kan man säga att äldre eftersträvar en ombonad och varm känsla medan yngre föredrar strama, sparsmakade rum med maximalt ljusinsläpp, och ett tydligt eko.
Jag är medveten om att det finns undantag, unga som både byter gardiner och bonar om, men utvecklingen är ändå tydlig: ju yngre bostadsägare, desto mindre tyg.
Fortsätter det så här så kommer mina barnbarn förmodligen inte ens att äga några möbler.