En sak som alltid förvånat mig är hur intensivt folk renoverar sina lägenheter inför försäljningen. En god vän som bott i Uppsala länge höll på att ta knäcken av sig, gravid som hon var. Hon for som en geting mellan Stockholm och Uppsala för att uppgradera hemmet. Varje kväll var hon där och filade. Och som hon slet och klagade. Och det var inte första gången.
Det som dög åt henne, dög uppenbarligen inte åt andra.
Såklart förstår jag tanken bakom: att priset ska gå upp vid försäljningen. Men det är ingen naturlag, många andra faktorer spelar in. Och en renovering kostar pengar och i det här fallet höll det på att kosta hennes hälsa. Det är som om en skräck för slitage brett ut sig. Som om man avslöjar sitt dunkla inre genom att visa upp en lägenhet som inte är i tipp toppskick.
Jag kände det själv när jag hade mäklare hemma för att titta på min lägenhet.
Jomen, det här golvet ska jag slipa och de här väggarna ska jag tapetsera, hörde jag mig själv stammande säga. Vadå, det hade jag inte alls tänkt göra. Troligt är också att presumtiva köpare ändå vill sätta sig egen prägel på lägenheten och renovera efter tycke och smak det första de gör.
Men ibland kan resultatet bli otippat.
En familj som jag känner hade under tre års tid skjutit upp att måla om kåken utvändigt, men i våras blev det av. De tog två veckor. Orsaken var att de funderade på att sälja. Barnen bodde ju inte kvar längre. Efter sista penseldragen satte de sig ner med en öl för att fira. De tittade på sitt hus och njöt av vad de såg och bestämde sig för att inte flytta.