Jag är inte odödlig. Och mina prylar kommer (i många fall) överleva mig. Den insikten slår mig med full kraft titt som tätt.
De omaka kopparna, den gnisslande stolen och mina kitschiga porslinskatter; de kommer inte följa mig i graven. De blir arvegods.
Efter att ha upplevt ett arvsskifte vet jag vad det betyder. De som blir kvar får röja upp bland någon annans tillhörigheter. Visst lämnar många något fint efter sig. Kanske inte alltid något värdefullt, men minnesvärt, och därmed betydelsefullt av affektionsvärde. Men det som har affektionsvärde för mig, kommer det att ha det för dig?
I boken ”Döstädning – Ingen sorglig historia” drar författaren Margareta Magnusson slutsatsen att det behöver det inte ha. Hon pratar om att döstäda, det vill säga att rensa sitt eget hus inför döden. Hon skiljer mellan denna form av städning och den som inte är att föredra: dödstädningen. Att städa efter någon som är död.
Margareta Magnusson är bitvis lite präktig, men ger många användbara tips inför den slutgiltiga storrensningen. Hon är själv över 80 år gammal och vänder sig i första hand till en åldrad målgrupp. Men, misströsta inte, att döstäda kan du börja med när som helst i livet – och varför inte redan i 30-års åldern?
Författaren ger konkreta råd för att komma i gång. Till exempel:
* Börja inte med att sortera foton. Du kommer bara bli nostalgisk och inte komma någon vart. Gör dig av med stora saker i stället som till exempel möbler.
* Tänk i genom vilka kategorier av saker du har, till exempel köksgeråd och trädgårdsprylar. Börja att rensa föremål i den kategori som känns enklast, till exempel kläder.
I en artikel i DN ger hon ytterligare ett klokt råd: I stället för att skaffa fler saker, köp växter. De dör till slut och ingen behöver ta över dem efter dig. För du har väl inte glömt att det är det boken handlar om? Att städa som inför sin egen begravning. Det känns lite deppigt. Ska jag inte lämna något onödigt skräp efter mig? Jo, det kommer jag. Alldeles för mycket.
I min familj har vi sedan länge ett eget ordspråk. Vi säger det med glimten i ögat när en tom kartong blivit stående i hallen för länge eller en trasig tröja ligger i garderoben.
”Vi sparar den här, va? Till barnbarnen.”
”Ja, självklart!”
Det är en skämtsam påminnelse om vår egen odödlighet. Och även om vi inte till fullo följer Margareta Magnusson råd så är vi medvetna om vår skuld. Att det vi lämnar efter oss kommer någon i kommande generationer att få städa upp. Stackars, stackars barnbarn.