I min familj bråkar vi sällan om VEM som städar. Vi gapar och skriker mera kring det faktum att alla vet att det faktiskt inte är NÅGON som gör det.
Jag kan lätt gå bananas över att fönstren är skitiga eller att högen med ren tvätt har legat på matsalsbordet i två veckor. Men jag blir liksom inte arg på man eller barn för att det inte är gjort. Jag blir bara FLY FÖRBANNAD över att det är som det är.
Vi kan resa till månen, men inte uppfinna självstädande hus, liksom.
Jag vet att man kan få hjälp med sådant. Vi har haft städhjälp i omgångar och visst har det gapats och skrikits lite mindre då, men det är ju fortfarande så att man helst ska plocka undan lite innan själva städandet. Till och med jag vet att det är svårstädat om det ligger en hel ungdomsgarderob på golvet.
Det innebär att det blir meltdown i familjen Lans varannan vecka dagen innan städhjälpen ska komma. Det suckas och stånkas och jag har märkt att det påfallande ofta sammanfaller med makens övningar i replokalen till exempel.
Jag har många personliga problem med det här med hushållsarbete. Först och främst är det sjukt tråkigt. Möjligen kan jag stå ut med att putsa fönstren en vacker vårdag.
Det inträffar dock inte ens varje år.
Jag känner också någon slags prepubertal könsprotest skrika i mig när det är dags. VARFÖR ska just jag damma? För att jag har TUTTAR?
Ibland motiverar jag min motvilja med att jag inte vill försätta min dotter i den klassiska dubbelarbetande kvinnofällan och därför bör vara den moderna modern som helt enkelt lämnar över det där till någon med mer fritid … typ pappan.
Men! Jag har världshistoriens bästa svärmor. Hon vill ha saker att göra tror jag. För när världshistoriens bästa svärfar åker hem till oss och klipper gräsmattan så städar hon, sorterar tvätten, tar bort döda blad på våra krukväxter och fixar fint.
I veckan firade jag och maken 15-årig bröllopsdag och det bästa äktenskapsråd jag kan ge är att skaffa bra svärföräldrar. Eller möjligen städhjälp som även plockar undan kläder på golv.