Innan varje sommar lyckas jag glömma bort hur jobbigt det är. Jag dras med i euforin och luras till att längta efter grönskan. Men lika säkert som amen i kyrkan kommer symtomen lagom till den 1 juni varje år. Ögon som kliar, näsa som rinner, nysningar som aldrig tar slut.
Kombinationen sommar och gräsallergi är inte särskilt lyckad. Picknick på asfalten har liksom inte samma charm som att breda ut en filt i parken.
En tröst i sammanhanget är att det under sommarmånaderna släpps nya säsonger till många av mina favoritserier (The handmaid's tale, Stranger things, Orange is the new black). Det gör i alla fall de varma, grönskande sommarkvällarna mer uthärdliga att genomleva inomhus.
Och lagom till nästa sommar har jag säkerligen glömt bort våndorna igen.