Min bror och jag har låtsasbråkat om det. Jag har ojat mig över de två broarna som satts upp över Strandbodkilen alldeles i närheten av där jag bor i Uppsala: Lennakattenbron och cykelbron. Hur fina de är, hur kul det var när de monterades (jo, jag var en av dem som steg upp mitt i natten för att kika), hur resultatet har blivit, hur snygg belysningen är.
För varje gång jag har lagt upp en bild på broarna på Instagram så har brorsan kontrat. Han bor i Sundsvall - utanför hans fönster bygger de en E4-bro rätt över havsviken. En monsterbro, i jämförelse är Lennakattenbron inte mycket att hänga i granen, tycker han. Men det tycker jag. Uppsalas småbroar är speciella, nästan gulliga.
Det är spännande att bo i Fålhagen just nu, liksom jag kan tänka mig att det är spännande att bo i andra delar av staden där det byggs mycket. Husen som byggs vid Frodeparken växer upp - och själva Frodeparken börjar användas på riktigt. När en ny utomhussäsong har inletts känner jag plötsligt att jag bor mitt i en arkitektskiss, en sådan där idealbild där ett barn leker med en ballong i förgrunden, äldre damer flanerar arm i arm i kappa och basker och lyckliga par drar en barnvagn.
Exakt så kan det nämligen se ut när man promenerar genom Frodeparken en vanlig lördag. Barn skriker av skratt i den stora gungan, föräldrar dricker latte på en bänk, ett gäng vuxna går på lina mellan träden (jo, sant), två ungdomar filmar varandra med mobiltelefoner när de springer över gräset. När solen går ner byts besökarna ut och förälskade tonårspar ligger i varandras armar i den stora gungan.
Mitt i natten kan man vakna av att överförfriskade krogbesökare på väg hem passar på att snurra varandra på den stora snurrplattan borta vid broarna till högljutt skratt och bröl.
Det spelar ingen roll att man försöker kontra med gigantiska E4-broar och annat dekadent. I mina ögon är det svårt att slå känslan av att bo mitt i skissen, känslan av att en ny plats blir både använd och älskad.