Yta, antal rum, golvyta, kvadratmeterpris. Som boende i centrala Uppsala är man van vid två saker: 1) Att dessa ämnen är populära samtalsämnen i nästan alla sammanhang. 2) Att längtan efter yta är evig.
Själv har jag 2,5 rum bara för mig själv. Med tanke på att min förra lägenhet var en etta är det väldigt rymligt. Men så fort familjen, som bor i andra delar av landet, kommer och hälsar på blir det supertrångt. Ställer lillebror en resväska i hallen blir det kaos. Man trängs i köket, trängs i soffan, trängs när man passerar varandra i hallen. Man längtar efter yta. Drömmen vore ett gästrum, men så länge man bor i stan är den drömmen lika avlägsen som drömmen om att välkomna gäster till sin herrgård med ett "varsågod, du får bo i västra flygeln".
Det finns en vacker sång om det här, den gamla gospelsången "50 miles of elbowroom" (jag rekommenderar särskilt countrysångerskan Iris DeMents inspelning). I den går det så långt att drömmen om att slippa trängas sammanfaller med bilden av himlen. När vi dör och kommer till himlen behöver vi aldrig trängas mer - en tröst för alla som i sångens verklighet tvingats ihop av fattigdom och trångboddhet. När vi kommer till himlen kan vi sträcka ut oss ordentligt, där finns 50 miles av utrymme för var och en av oss.
Men samtidigt: Vi som vill ha yta längtar också efter att samlas. Vi vill ha trivsamma vardagsrum med stora soffor, kök med matplats för alla, sociala ytor där vi umgås i stället för att sitta och häcka i varsin ände av bostaden.
När jag är hemma i mitt föräldrahem blir det tydligt. Huset har sju rum och kvadratmeter så att det räcker och blir över. Ändå kan man ge sig på att alla samlas i det minsta rummet. Där hittar man någon vid datorn, en annan i läsfåtöljen och en tredje sittande på fotpallen. Är syskonbarnet hemma så leker han på golvet.
Det är nog kompromissen som är bäst. "Varsågod, du får bo i västra flygeln, men om en halvtimme ses vi alla i köket för att trängas runt köksbordet." Det blir ju mysigast så.