Vad kommer en ihåg egentligen? Förra midsommaren? Jodå, det är det ingen fara med, men alla midsomrar när barnen var små? Det är inte direkt som om minnet radar upp de olika initiativen som ett radband. Det är rätt disigt faktiskt. Jag urskiljer någon bygdegård här och något bistick där. En rolig hemgjord liten bords-majstång, utsikt över en vacker kyrka (det kanske var i mina egna tonår), intensivt festande bland röda små stugor, vägran att dansa med i små grodorna (går i flera generationer), en stor och god potatissallad och trädgårdsmöbler av olika årsmodeller och trender.
Och – slår det mig nu – en sommar när jag jobbade så intensivt så jag glömde bort att planera in mig på något eget firande. Så öde har Stockholm aldrig varit!