Ibland blir man påmind om saker och ting, som får en att le. Som när jag i maj 2008 gick så fel att det nästan blev rätt. Jag var utsänd att bevaka STCC-finalen på Gelleråsen i Karlskoga och noterade från läktarhåll att det var några som hade tagit plats på den ultimata åskådarplatsen på taket ovanpå speakerhytten. ”Där borde man stå”, sade jag för mig själv, tog mig upp för trapporna och innan jag visste ordet av stod jag där bredvid Kung Carl XVI Gustaf, någon förklädd livvakt och prins Carl Philips kompisgäng. Min första tanke var: ”Hur fan hamnade jag här”. Min andra: ”Säkerheten kring kungen är ju inte jättestor”
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har varit något större fan av kungahuset och hela den apparaten, men kungen är ju alltid kung. Nu stod pappa kungen där och drack smaksatt bubbelvatten, gav tummen upp åt sin son och såg ut att ha allmänt trevligt på taket den här lördagsförmiddagen, vankandes av och an utan att bry sig om det något oväntade sällskapet.
Jag frågade om vad han tyckte om prinsens framfart. Då log han ett kungligt snett leende och sa: ”Det är klart att jag är stolt. Han gör det riktigt bra, det tycker jag. Målsättningen är att inte bli sist och det är han inte”, sade kungen.