Att vara "mellan 30 och 40"

Att vara "mellan 30 och 40"

I förra veckan fick jag något av ett raseriutbrott hemma. För att delar av familjen ändrat sig och inte längre vill köpa katt. Därefter följde en harang av diverse otrevligheter och sen tog jag på mig kepsen och gick ut på en hetsig powerwalk. Lyssnade på en mainstream spellista och sen gick jag hem och var trevlig igen. Tog mig därefter ”ett glas vin” (i 99-kronorsklassen för jag är en sån som vill verka lite medveten på bolaget) och ”varvade ner”. Såhär i efterhand får jag smått panik över vilken otroligt stereotyp ”mellan 30- och 40-åring” jag är. Vill jobba jättemycket, vill vara med nära och kära jättemycket, borde träna mer, är stressad över klimathot men kör bil till jobbet. Köper lösögonfransar till fest, klagar på påsar under ögonen men känner mig i hemlighet yngst i sinnet på alla föräldramöten. Vill allt och säger saker som att ”önskar ju att dygnet hade fler timmar”. Efter att ha ventilerat detta på Instagram kom en bekant med den klockrena sammanfattningen – att "mellan 30- och 40-åringarna" är de nya tonåringarna. Igenkänning?