Plötsligt står de bara där på min altan, på väg in i mitt hus, skriver Niklas Skeri och tänker på katterna.
God morgon! Jag och min familj bor i ett tätt radhusområde där många verkar ha katt. De rör sig fritt i området och tar givetvis ingen hänsyn till några tomtgränser, staket eller väldiga syrenhäckar som skiljer mitt från ditt. Plötsligt står de bara där på min altan, på väg in i mitt hus. Jag sjasar i väg dem när de kommer för nära, men alla i familjen är inte lika kavata när det gäller djur. Och katter med sitt oberäkneliga sätt - som är lätt att gilla för att det gör dem till livfulla djur – är skrämmande för vissa. De kan kännas hastiga och opålitliga.
Små kattrauman är inget vi har bett om att få ha på vår gård. Vad tänker ni kattägare om det, att er katt också blir vår? Har ni några råd?