Fyra månader efter EU-valet är valstugorna tillbaka på Stora torget. Jag har alltid tyckt att det här med valstugor verkar så mysigt. Tänk att få ha ett eget litet krypin mitt i centralaste Uppsala och dessutom få dela detta krypin med andra människor som har samma åsikter och värderingar som en själv. Och när man inte står utanför och pratar med folk kan man smyga in i stugan och hälla upp lite kaffe ur en termos och sitta där inne och kura.
Nej, jag tänker inte bli politiker. Jag har plågats igenom lite för många kommunfullmäktigesammanträden från pressplats för vilja ge mig in i det getingboet. Men man kanske skulle kunna ha sådana där små stugor på Stora torget även när det inte är valrörelse. Och så kan olika grupper med olika åsikter få hyra in sig där och måla stugorna och sätta upp snygga affischer på sig själva på utsidan.
Min stuga skulle tillhöra alla som gillar irländsk folkmusik, filmjölk och lego och som tycker att invandring berikar och att vitt vin är det godaste man kan dricka (om man inte lyssnar på irländsk folkmusik förstås, för då är det stout som gäller).
Ja, exakt alla de här punkterna måste kanske inte uppfyllas för en och samma valstuga. Då skulle det kanske bli lite ensamt. Men några.
Och när jag kände för att vidga mina vyer skulle jag kunna gå ut och hälsa på grannarna och se vad de har att erbjuda. Kanske skulle det finnas någon stuga för alla som gillar djur och natur. Jag skulle gärna höra på deras argument och kanske äntligen kunna ändra min nuvarande åsikt om att blommor och blad är mördande tråkiga ting.
Eller så kanske det fanns någon stuga för alla som älskar Sagan om ringen och Harry Potter, som äntligen kunde få mig att fatta vad som är grejen med dessa historier. Däremot skulle jag hoppa över att hälsa på i stugan för alla som insisterar på att det heter ”negerboll”. Jag tror inte att jag har något gemensamt med dem som skulle hålla till där.
Någon natt när det var lagom kallt kanske jag till och med kunde sova över i stugan för filmjölks- och legofans. Det skulle kunna vara mysigt. Och väldigt praktiskt förstås om jag tog en av de där numera sällsynta utekvällarna på stan att bara knata bort till sin lilla stuga när alla andra började jaga efter en taxi.
Sedan fem månader tillbaka är jag min egen arbetsgivare och saknar arbetsplats att gå till på dagarna. Jag har klurat lite på att skaffa ett kontor på stan så småningom. Kanske borde jag om inte annat av den anledningen försöka köpa loss en av de där valstugorna innan det är för sent. Så om ni ser att någon av stugorna står kvar efter valet och det sitter affischer med mig på utsidan hoppas jag att ni knackar på. Jag bjuder på kaffe. Och filmjölk.
Per Johansson är 40 år och frilansjournalist. I helgen ska han dels bjuda hem några goda vänner på kräftskiva, dels göra ett reportage på ett ämne som han känner sig allt annat än hemma på.