Nyligen träffade jag en person som hade fått sex cyklar stulna på 20 år här i Uppsala. Själv har jag peppar, peppar, ta i styret aldrig blivit av med någon cykel. När jag skulle flytta hit och börja plugga hade jag en ganska nyköpt och glänsande sak och bytte därför cykel med min pappa. Det fungerade. Visst hände det både en och två gånger att jag vaknade hemma efter en natt på stan och insåg att jag hade kommit hem utan cykel, men det var bara att börja försöka minnas var man hade varit och promenera dit minnet ledde en. GH-puben, V-dala, McDonald's och slutligen kvarteren i Luthagen där den kompis kompis kompis i vars lägenhet efterfesten hade ägt rum förmodades bo. Det fungerade varje gång.
En gång var cykeln i alla fall i närheten av tjuvar. Jag kom sent på kvällen efter en kräftskiva till cykelparkeringen vid gamla Centralstationen för att hämta den när jag upptäckte två killar som stod och bankade på cykellås med verktyg tio meter bort. När jag tittade på dem blev de hotfulla och jag vågade inte stanna. Jag funderade som bäst på att ringa polisen när jag plötsligt fick syn på en polisbil. Poliserna blev en smula förvirrade av att en person som var på lyset, men som saknade lyse på cykeln stoppade dem och inte tvärtom, och jag var nog minst sagt omständlig när jag skulle förklara mitt ärende för dem, men till slut blev det fart både på poliser och cykeltjuvar.
Med tiden blev cykeln rätt sliten och vid något tillfälle när jag hade glömt den nere vid stationen segade jag med att gå och hämta den. I samma veva var jag nere i sommarstugan och insåg att jag ju hade en riktigt fin cykel stående där nere. Cykeln fick följa med till Uppsala och den gamla glömdes bort helt. Sju år senare hade ödet placerat mig i en bostadsrätt mindre än 200 meter från polishuset i Tierp. En eftermiddag ringde det hemma hos min pappa i Hälsingland. Det var Tierpspolisen som ville berätta att de hade fått in en cykel med hans personnummer inristat i ramen. Den hade hittats övergiven vid Tierps vårdcentral.
För mig var det bara att gå den korta promenaden och kvittera ut cykeln, som nu hade fått en ny sadel, men i övrigt var i ett bedrövligt skick. Senast jag såg den låg den i metallåtervinningen på tippen, men jag litar inte riktigt på att det var sista gången.