På ett år har vi gått från att snegla besvärat till att heja och rentav byta några ord. Vi insåg väl att vi är av samma skrot och korn, jag och killen som också brukar vara på gymmet runt midnatt. Nattugglor som vill träna utan att bli peppade, coachade eller betraktade. Lyssna på musik och bara vara.
Det är skumt att jag ens är på ett gym. Jag gick ju ut nian med etta i idrott. Min högstadietid genomleds i Stenhagen och där gillade man basket. Jag repeterar: I Stenhagen gillade man basket. Alltså inte ridning eller historiska romaner. Min närvaro på idrottslektionerna lämnade en del att önska och 20 år har gått så det kan vara en efterhandskonstruktion, men jag minns att vi alltid skulle spela basket. Jag gillar inte någon bollsport, men fot- och innebandybollar har åtminstone den förmildrande smaken att sällan röra sig i huvudhöjd. Än i dag svartnar det för ögonen när jag ser en basketboll.
Med förbehåll för en till efterhandskonstruktion; övriga klassen älskade basket. Många dribblade med de orange tortyrredskapen innan lektionen ens börjat. När gympaläraren sade åt mig att jag väl också kunde spela lite var det lika orimligt som när matteläraren uppmanade någon att öva ekvationer på lunchen. Med skillnaden att det senare aldrig hänt. Hoppas jag, för mattelärarens skull. Jag väjde för alla bollar, av instinkt och som hämnd mot klasskamraterna som stönat över att få mig i sitt lag. Lika lätt och lika provokativt som att stjäla godis från ett barn var det att släppa stinkbomber i Bollarnas Tempel.
Sporten verkar i vårt sekulariserade samhälle vara toppkandidat till religionens roll som opium för folket. De båda företeelserna har mycket gemensamt. Regelverk, extas och vrålande fanatiker. Att emellanåt användas som ursäkt för att bruka våld. Och kanske framförallt, det många kallar gemenskap men alienerar sådana som jag, som lika lite kan bry sig om vilka som vinner i hockey som tro att en gammal bok förtäljer mer om livets mening än en annan gammal bok. Samtidigt är jag övertygad om att vi människor behöver laster för att orka med vardagen. De behöver inte vara skadliga som riktigt opium. För mig räcker Game of Thrones, Wordfeud och- faktiskt- träning.
När midnattsbesökaren lämnat gymmet spänner jag mina blyga biceps framför spegeln och tänker att jag har kommit långt från Stenhagenskolans gympasal. Det kan ingen ta ifrån mig. Världen vore vackrare om alla fick välja livselixir utan att bli ifrågasatta. Oavsett om det är en religion, dödsmetall eller rentav basket.
Sigrid Asker är frilansjournalist och socionom som fått lite mindre bollskräck sedan hon skaffade en bolltokig hund. I helgen ska hon jobba natt.