Ni vet säkert hur det är, man går omkring i någon annans hem, det är spännande, ofta trångt bland alla andra hugade spekulanter och man behöver max fem minuter för att hjärnan ska börja möblera.
Jag ser POTENTIALEN. Min man ser något annat. Vi blir inte sällan lite osams.
Han förstår mig inte. Jag har, mentalt, redan har slagit ut en vägg och bytt köksluckor i mitt nya hem innan han har hunnit få på sig sina blå plastskydd för skorna i hallen.
Jag ser, på riktigt, mig själv stå där i det där köket med de nya luckorna (jodå, jag har redan bestämt luckor, för jag har nämligen örnkoll på alla kökskataloger värda namnet).
Jag har ofta bakat matbröd i den där scenen i mitt huvud. Grov, nyttigt och vansinnigt gott -- naturligtvis! Eller så sitter jag lite avspänd i min nya soffa och filar på uppföljaren till min väldigt säljande bok. Jag är lugn, har ingen deadline och naturligtvis är hemmet perfekt städat.
Jag brukar till och med vara skitsnygg och så där … spänstig, ni vet. Lite Lena Endre-lik, jasmindoftande rufsig, konstnärlig och sensuell. Det händer att jag har lång vid batikkjol (har aldrig hänt i verkligheten).
Och kanske kommer grannen förbi i kvällssolen, det händer också att vi tar ett glas rosé på altanen.
För i bostadsdrömmen är grannen alltid trevlig och solen skiner jämt.
Jag har aldrig, inte en enda gång under de här 27 gångerna tänkt tanken att det kanske är lite trångt i det gamla 30-talsköket som inte har köksfläkt, eller att solen faktiskt aldrig når den där altanen som ligger hopplöst vänd åt norr.
Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig stressat i väg till jobbet från någon av de 27 hallarna, inte heller har jag använt någon av de 27 tvättstugorna. När jag tänker efter så har jag nog alltid varit lös och ledig i de där bostäderna.
Jag och min man är inne på vår femte gemensamma bostad just nu. Vi har bott där i tre år. Solens strålar där på altanen nästan hela dagen. Det bakas försvinnande lite grovt bröd i köket och jag skriver inte på någon uppföljare av min bestseller eftersom den första inte är klar än.
Grannarna är jättetrevliga, men vi har inte riktigt kommit till Roséstadiet än.
Så jag letar vidare …