Jag stod i duschen med handduken i handen när det kluckade i avloppsbrunnen vid mina fötter. Det lät som att jag hade fått ett nytt Facebookmeddelande på mobilen. ”Gud, har jag sjunkit så här lågt”, tänkte jag. Samtidigt insåg jag att mitt internetberoende firar 15-årsjubileum. Det var i december 1996 som min familj skaffade en ny fräsch Pentium 200-dator. ”När vi ändå får med ett modem är det väl lika bra att skaffa internet”, sa min far, med någon sorts aningslös föreställning om att det bara skulle bli tillfälligt. Så vi slog till på ett Teliaabonnemang (med webbläsaren Netscape 2.0), jag blev ”strung out” direkt och har varit det sedan dess.
Telefonräkningen blev en regelbunden brevleverans med ångest. Folk som ville ringa till oss fick vänta i tre timmar på sin tur. På min hemsida lade jag upp en länk till sajten ”Telia Suger!” som kampanjade för att det skulle införas uppkoppling utan minuttaxa i Sverige. (Att det drygt tio år senare skulle sitta pensionärer och Skype-chatta med sina barnbarn via mobiltelefonen fanns knappt i någons föreställningsvärld.) När cd-läsaren pajade och hela datorn fick lämnas in hos Scandic på lagning under två veckor blev det först ”two days climbing the walls”, som Keith Richards skulle ha sagt, och sedan återfann jag förmågan att göra saker utan dator och nät, exempelvis läsa böcker.
I dag skulle det tvärtom vara svårt att få nånting gjort utan internet, både socialt och på arbetet. UNT:s Theresa Westermark provade 48 timmar utan dator för två år sedan. ”Det går att leva utan, men det är betydligt enklare – och roligare – att leva med”, skrev hon. DN:s Hanna Fahl gjorde samma experiment nyligen i en hel vecka. Den blev ”rätt jobbig” – hon blev irriterad, fick spränghuvudvärk och sov dåligt. Men precis som Hanna så frågar jag mig varför man egentligen ska streta emot längre. Normalläget är ”online” nu för tiden. Mitt beroende har blivit standard. Men jag har fortfarande ingen laptop, och jag äter alltid frukost innan jag sätter på datorn. Nästan alltid i alla fall.