Allt är flaskvattnets fel
Växthuseffekten är helt och hållet flaskvattnets fel. Antagligen krigen också, och alla totalitära stater, och all usel konst, skriver Sebastian Johans.
Sebastian Johans
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi består nästan bara av vatten, och tar därför möjligen till oss information om vatten som om det handlade om oss själva och släpper all kritik. Inte vet jag.
För några år sedan var vatten på flaska så hett att det nästan ångade bort. Minst tre liter per dag, gärna tio, sade någon eller några, antagligen tv-kända, människor som satte huvudet på sned och tillade att man måste ta hand om sig själv. Tryck i dig vatten, helst på flaska, och lev längre, bli lyckligare, gladare, rarare och framförallt: mindre törstig.
Kosmetologer, kroppsbyggare och doktorander i estetik ropade ut sitt bifall. Du blir också vackrare av vatten.
Flaskvattenförsäljningen steg som tusen raketer. Alla ryggsäckar fick små löjliga nätfickor på sidorna, så att man inte skulle riskera att torka ut och stelna, och möjligen dö, medan man kämpade med dragkedjan för att få ut sin vattenflaska.
Ölmagar förvandlades till vattenmagar. Det kanske låter som ett bra byte, men skillnaden är försvinnande liten mellan att dricka en öl och svepa två hinkar vatten. I de stora städerna blev det offentliga urinerandet ett enormt problem. Miljarder, eller i varje fall ganska mycket, plöjdes ner i halvoffentliga toaletter, men eftersom de ändå kostade en femma blev lukten av piss permanent. Inkontinens blev ett folkhälsoproblem.
Men så svängde det. Till och med amerikanerna erkände att isarna smälter, och kanske blev det till sist en överdos. Det blev för mycket vatten. Flaskvattnet genomgick en rekordsnabb förvandling från frälsare till djävul.
Växthuseffekten är helt och hållet flaskvattnets fel. Antagligen krigen också, och alla totalitära stater, och all usel konst.
Luther och Al Gore kramade om varandra. Äntligen står vi här med en lösning till alla problem. Vi har ju faktiskt vatten i kranen, vad tänkte vi på? Spaltmeter efter spaltmeter spydde galla över flaskvattnet och kilometerlånga enkäter radade upp kändisar och vanligt hederligt folk som i stort sett lovade att bara dricka kranvatten resten av sina liv. Precis vad vi behövde, en snabb fix, och isarna slutade smälta. Eller gjorde de inte det?
Här och där försökte någon ta upp att flaskvattnet kanske inte är det allra, allra värsta, att tillverkning av en läsk drar flera liter vatten, att vatten på flaska som flaskdryck betraktad är ett hyggligt alternativ. Att alla enorma bilar och de svindyra tågbiljetterna är ett större problem. Att det miljömässigt, och egentligen också moraliskt, är bättre att adoptera än att skaffa biologiska barn, det är inte flaskvatten som smutsar ner, det är människor. Att varje stadsjeep borde komma med en gratis sterilisering.
Men det är klart att det inte bet. Varför skulle man släppa lösningen när den nu var så väldigt enkel. Det goda samvetets mässande bara fortsatte: "Nästa gång jag flyger ner till Thailand för en trevlig weekend ska jag fanimej ta med en flaska vatten hemifrån, ja en deciliter i alla fall, så att jag får den genom tullen, nä, man vill ju inte smutsa ner." Vi har ju vatten i kranen, vi har ju vatten i kranen. Vi. Har. Ju. Vatten. i. Kranen.
Jag vill verkligen inte förstöra festen, men jag befarar att lösningen kommer att kosta lite mer. Men visst, jag ska försöka sluta tvätta hårtet med Evian.