Andreas Eriksson måste hållas i strama tyglar
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Det är ju så här fotbollsvardagen i Uppsala skulle kunna se ut, eller borde se ut", tänkte jag.
Hela huvudläktaren full, snudd på hela västra sidan också, ett förväntansfullt sorl som växte till ett rytande när Sirius äntrade gräset.
Trots den bitande kylan som mer hör hemma under bandysäsongen så var jag varm inombords. Det var dukat för fest, men i kval blir det sällan särskilt festligt spel, vilket verkligen stämde in på Studenternas i går.
Det var mer återhållen försiktighet, uppenbar nervositet och rädsla för att för att förlora som präglade Sirius. Mani Tourangs offervilliga löpningar var som bortblåsta, jordfräsen Daouda Sall var snudd på försiktig, Mattias Johansson fullständigt anonym och Hjalmar Bertwigs bergsäkra backspel fanns inte där.
Olle Kullinger försökte visa vägen under inledningen, slet sig fram till ett par fasta situationer, men avslutningarna på de situationerna var lika bleka som hela Sirius var under större delen av matchen.
Sirius ska vara tacksamt för 1-1. Som matchen gestaltade sig. Sirius första avslut på mål kom i den 79:e minuten, ett skott från strax utanför straffområdet av Martin Eriksson. Ett skott taget nästan i panik, ett skott som gick alldeles för nära ex-Siriusmålvakten Niklas Westberg, ett skott som på den här nivån passerar målmannen högst en gång på 100.
Ändå gick det ett sus av längtan från publiken, en längtan efter elitfotboll på Studenternas, en elitfotboll som kändes väldigt långt borta i det läget. 0-1 då, och 0-2 eller 0-3 kändes betydligt närmare än 1-1. Väldigt mycket på grund av en Väsbyspelare. Andreas Eriksson. "AIK-Ante" var ruskigt bra, eller erbjöds att vara så mycket bättre än alla andra på Studenternas eftersom Siriusspelarna lämnade ytor och tid åt honom att göra nästan som han ville.
Siriustränaren Magnus Pehrsson nästan kokade efter matchen över det faktum att Eriksson hade tillåtits briljera på det sättet.
Medicinen mot farsoten Andreas Eriksson är lika välkänd som brutal, och på Studenternas i går levererades den i form av inhopparen Andreas Brännström, som sprang omkull Eriksson det första han gjorde när han kom in i den 78:e minuten.
Tufft spel, på gränsen eller strax över det tillåtna, krävs för att få stopp på Andreas Eriksson, som är för bra för den här nivån. Att AIK gjorde sig av med honom känns i en sådan här match som ett mysterium. Kanske tycker sportchefen Ola Andersson det också, som tog ett snack med Eriksson efter matchen.
Typiskt var att kvitteringen skapades ur nästan ingenting, och att Kullinger levererade passningen och att Einar Brekkan svarade för det viljestarka avslutet.
Två frontfigurer i Sirius gjorde sitt jobb i går, och ser till att kvalet lever. I allra högsta grad.
Med tanke på hur det såg ut skulle man kunna tycka att Sirius chanser att vinna returen är små. Men absolut inte.
Väsby kom till Studenternas för att skaffa sig ett bra utgångsläge inför returen, och 1-1 är ett hyfsat utgångsläge.
0-0 räcker ju för Väsby. Men därmed har Väsby också skaffat sig ett läge där man som superettalag har ännu mer att förlora, och sådant är psykologiskt tufft. Man har gjort en första bra match, man har hemmaplan, och känslan av att ha ett grepp om motståndet, och kommer Väsby ut till returmatchen för att bara spela hem kvalet, så känns det som att Sirius har ett bra läge att kunna skrälla.
Men då måste Sirius mittfält löpa som man absolut inte gjorde i första mötet, Bertwig måste hitta sin tappade form, Kullinger och Brekkan fortsätta att producera.
Men viktigast av allt.
Andreas Eriksson måste, som sagt, hållas i strama, strama tyglar.