Är alla poäng lika mycket värda?
Nu får det faktiskt vara nog - vi humanister måste också få kosta, skriver Simon Bendelin.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara en.
Ingen katastrof för de flesta, men för mig medförde det en god potion dåligt samvete. Det innebar nämligen att femtio procent av min lärarledda tid den veckan gick förlorad. Två timmar av fyra schemalagda.
Nej, jag skämtar inte, jag hade verkligen fyra timmar schemalagd undervisning förra veckan.
Det känns ibland som jag pluggar på distans. De flesta naturvetare jag känner befinner sig åtminstone i samma rum som en professor eller annan universitetsanställd ungefär fyrtio timmar i veckan. Det är tio gånger så mycket som jag.
En högskolepoäng ska motsvara en veckas heltidsstudier. Detta innebär att min klass förra veckan skulle ha lagt trettiosex timmar på egna studier. Ingen av dem jag frågat kom ens i närheten av det. De mer ambitiösa sade sig ligga kring hälften ungefär. Min erfarenhet säger mig att detta dessutom snarare är regel än undantag på humanistiska utbildningar.
Jag oroar mig därför över hur mycket min utbildning egentligen är värd, i jämförelse med naturvetarnas. Är en humanistiskt poäng verkligen järmbördig med en naturvetenskaplig?
Det mest uppenbara svaret är kanske att den skulle kunna vara det, om vi humanister verkligen satt med våra böcker uppslagna de där resterande trettiosex timmarna. Men är det verkligen så enkelt? Kan man verkligen läsa till sig nittio procent av det man behöver veta inom sin utbildning? Jag tror inte det. Ett större mått av lärarledd undervisning behövs. Annars kunde man ju fakitskt lika gärna läsa hemma, och skippa hela universitetsbiten överhuvudtaget.
Någonting måste ha gått snett. Vissa professorer träffar nästan aldrig några studenter, och verkar tro att deras huvuduppgift är att publicera rapporter och intervjuas på kulturnyheterna. Så är det inte. De är anställda för att föra kunskaperna vidare till oss studenter, vare sig de vill eller inte. Tar man upp detta med någon universitetsantälld, får man oftast svaret att det inte finns några resurser. Det enda de kan göra är att ge oss ännu mer att läsa. Och det är som sagt inte det vi behöver.
Visst är resurserna ett problem. Naturvetarna får kosta mycket mer än vi humanister, och det är regeringens fel, inte universitetens. Detta är också naturligt, de behöver laboratorier och utrustning som kostar stora pengar.
Men det förklarar inte varför de för trettiosex timmar mer lärartid än vi får. Och det argument att de oftare använder billiga doktorander som föreläsare eller seminarieledare håller inte heller. För sådana har vi också på humanistinstitutionerna, en uppsjö duktiga doktorander som gärna vill ha mer meriterande utbildningserfarenhet.
Någonting måste göras för att hindra denna urholkning av de humanistiska utbildningarna. Vi humanister måste sätta press på våra institutioner, och universiteten på politikerna, för att stoppa den totala snedfördelning av resurserna som pågår. Och det måste ske snabbt. Arbetsmarknaden börjar nämligen också lista ut att alla universitetspoäng verkligen inte är lika mycket värda.