Är jag feg - eller bara försiktig?
Ibland kan jag önska att jag vågade ta risker, skriver Zhinous Nowrouzi. Efter ett år som apotekarestudent letar hon efter sitt gamla jag.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag undrar vad som har fått mig att välja bort det som jag, för bara ett år sedan, faktiskt hade velat ägna mitt liv åt. Läsa var den bästa avkopplingen jag kunde föreställa mig och samtidigt min främsta inspirationskälla. Skriva gjorde jag dagligen bara för att jag så gärna ville. Nu undrar jag var mitt gamla jag har tagit vägen. Sedan sommarlovets början har samma bok legat invid min säng. Och den började jag läsa en natt, då inte ens ett sömnpiller hade kunnat få mig att slockna. Har ett år som apotekarestudent gjort att jag förlorat en så stor del av mig själv? Med det i sinnet vet jag inte om jag fortfarande vill vara en. Människor i min omgivning har uppmanat mig att hålla fast vid skrivandet, "Ha det som en hobby vid sidan av utbildningen?", brukar de säga.
Men ibland kan jag önska att jag vågade ta risker. Att jag var tillräckligt självsäker för att hoppa av det program som jag läser nu. Vara modig nog att söka in till journalistikutbildningen, trots att det är sagt att bara en av tio färdigutbildade journalister får fast anställning.
Anledningen till att jag är feg är att allt i dagens samhälle kostar skjortan.
Mina vänner som vet hur jag fungerar förstår mig. De vet att mina tankar går längre än till i dag, i morgon och om två år. "Tänk om jag gifter mig, råkar föda trillingar och min man försvinner. Vad ska jag då ta mig till?" kan jag få för mig att säga och tillägger strax därefter "Även om jag vid Gud hoppas att det inte sker.". Mina vänner nickar, men håller inte alltid med. En optimist skulle tycka att man borde arbeta med något som man brinner för.
Samtidigt står flera journalister med både erfarenhet och utbildning på klädesbutiker och viker reaplagg i sommarens hetta. Och ja, jag är en riktig kyckling. Mina barn ska kunna leva och spendera som andra, utan att deras mamma ska behöva ta hänsyn till att ekonomin inte går ihop.
I dag springer 12-åringar runt i plagg för fyratusen lax och under en kväll på krogen bränner 18-åringar hela barnbidraget. För att kunna göra allt det där krävs pengar och då måste jag som blivande mamma ha ett yrke med en stabil inkomst. Jag vet att jag tänker långt, överdrivet långt. Men det är sån jag är.
Och fortfarande sitter jag här framför min laptop önskandes att jag vågade. Optimisten kan komma med hur många goda argument som helst. Men för de arbetslösa journalisterna spelar inte det någon roll. Enligt dem, kan jag som tänker så galet långt, snarare anses vara vettig. Jag tar det säkra före det osäkra. Jag kanske inte är så feg trots allt, kanske är jag bara försiktig.