En vän till mig beklagade sig nyligen över att det blivit så tråkigt på Facebook, att nyhetsflödet från hans facebookvänner bara bestod av ”melodifestivalen, bebisbilder och folk som gillar Ikea och WWF”. Det är klart, sociala medier är automatiskt mycket mer spännande om alla är 22 och inte 35, om allas civilstånd är singel eller ”det är komplicerat” och samtliga foton kommer från festivaler och maskeradpartyn. Som en av mina lärare i litteraturvetenskap uttryckte det när han introducerade ämnet: ”Det är ju när man är ung, som ni, som man tänker på alla de här sakerna, på livet och kärleken. När man är i min ålder går man mest och funderar på hur många rätt man ska få på tipset.”
Uttalanden som dessa uppmuntrar inte till att förlika sig med att man blivit vuxen. Som om det inte var tillräckligt svårt ändå. När jag var i 20- till 24-årsåldern fastslog jag i stort sett varje nyårsafton att det hade varit det bästa året i mitt liv. Det var allt festande, alla nya människor man träffade, kurserna man gick, studentnationerna man besökte, banden man spelade i, friheten man njöt av. Jag var (och är) skitduktig på allt det där.
Uppsala – den eviga ungdomens stad – är dessutom den perfekta platsen att vara på i den åldern, åtminstone om man pluggar. Att man alltid är singel, saknar ekonomisk trygghet och aldrig vet vad man håller på med gör inte så mycket när man är 24.
Nu gör det mer. Speciellt när man pluggat färdigt och måste försörja sig på riktigt, bor själv i en lägenhet och fler och fler av ens vänner ger upp ungdomsmyten, stadgar sig och klickar ”gilla” på Ikea. Hur fantastiskt vore det inte att kunna vara den man är i dag – långt mer erfaren och självsäker än för tio år sedan – och förflyttas tillbaka till 2003? ”Fusk, fusk, fusk”, sa en kompis och skakade på huvudet när jag framförde tanken. Och det går ju inte att fuska i livet, man får bara gå framåt på spelplanen. Det är bara det att spelet är lite komplicerat ...