Att bota sina synder

Tiden är alltid hungrig. En rejäl bit av 2007 är redan uppäten, snart är det fan i mig mars. Dags att göra en första check up - blev året som jag hade tänkt mig? Jag placerar min kropp framför badrumsspegeln och synar den. Visserligen är ljuset i mitt badrum i nivå med omklädningsrummen på H&M, men aj, jag ser inte alls ut som jag hade tänkt mig. Var är den nya fräscha gudinna som råkade slinka med bland önskningarna på nyårskvällen? Jag ville se fräsch ut, inte paradera med två gulnade blåmärken efter att ha halkat i en trappa därför att klackarna på mina stövlar har slipats till skridskor.

Egentligen borde man ta alla de krav på förbättring som man har dumpat på sig själv och placera dem på Uppsala kommun istället. Risken är förstås att man blir lika besviken där. Såväl människor som kommunala verksamheter är pinsamt förutsägbara. Med eller utan rullstol, hissknappen lyser alltid. Vi väljer den bekväma vägen.

Ändå vägrar vi överge tron om att en dag svänga in på hinderbanan. Kanske att jag lyckas ta mig i kragen det här året? Jag nickar mot spegelbilden, deal? Vi lovar gärna, men löften är inte mer än ursäktande ord. Att lova är ett bekvämt sätt att skjuta sin ångest framför sig. Istället för att bryta ihop över att jag har en kroppshydda i storlek valross och inte funnit mig själv genom akvarellmålning än, kan jag baka in problemen i ett nyårslöfte och kasta dem framför mig. Hejdå, vi ses i framtiden, nu ska jag äta godis.

Jag vänder blicken från badrumsspegeln och övergår till att syna min almanacka istället. Alla saker jag borde ha tagit itu med. Snart är mars här och jag tänker att, okej jag fixade det inte nu, kanske att jag lyckas i sommar istället? Det är skönt med kortsiktiga lösningar. Bara man avger ett löfte kan man tuffa på i sina gamla banor ett tag till. Egentligen är det märkligt att vi envisas med att lura oss själva på det viset. Vill vi inte tillräckligt mycket? Orkar vi inte? Vågar vi inte? Bli mer vältränade. Få mer tid för oss själva. Resa mer. Jobba hårdare. Äta mindre godis. Är det inte värt uppoffringen? Jag börjar anteckna i min almanacka.

Get your as up and do something. Ge järnet, kör hårt. Att coacha till förbättring är inget som TV3?s Anna Skipper har patent på. Det dåliga samvetets historia sträcker sig långt bak i tiden. En hurtig Fredrik Paulún med GI-bibel är enbart en ny variant av det kristna samhällets prästerskap. Människan har alltid anklagats för att vara full av synd, vare sig det gäller händerna under täcket eller skräpmat. Grundtanken är att människan är fel. Gud är rätt, ja, eller kändisen åtminstone.

Kanske är det därför vi inte tar oss i kragen. När alla runt omkring hetsar om hur otillräckliga vi är, då är det lätt att ge upp. Eller kämpa sig sjuk, vilket också är vanligt. Vad det är vi kämpar för att uppnå är inte svårt att räkna upp. Vi ska bli bättre, kort och gott. Men vad är det egentligen vi kämpar mot? Vad försöker vi kväva, våra synder eller vår mänsklighet? Jag smäller ihop almanackan. Släcker badrumslampan. Det man inte ser, det mår man heller inte dåligt av. Någonstans är det också där poängen ligger. Vad vi väljer att se.

Att bota sina synder

Vi manas till bättring, uppenbarligen duger vi inte som vi är. Men varför lyckas vi aldrig bli så bra som vi borde, undrar Sara Pankowski.