Hej bästa självbild.
Jag skriver detta brev till dig, för att jag känner att vi håller på att glida ifrån varandra. Jag trodde att jag kunde lita på dig och att vi hade en öppen och rak relation. Flera händelser på senaste tiden har dock gjort att jag misstänker att du kanske inte alltid är helt ärlig mot mig.
Den riktade reklamen från matvarubutiken fick mig först att börja tvivla. Vi har ju varit överens om att jag på det stora hela äter ganska nyttigt. Hur kommer det sig då att jag alltid får rabattkuponger på fryspizzor och snacks? Rabatterbjudandena påstås ju gälla ”några varor som jag handlar ofta”. Som jag ser det har vi två alternativ för att komma till rätta med det här missförståndet. Antingen slutar du hävda att det bara blir pizza vid enstaka tillfällen, under slitsamma perioder på jobbet, och erkänner rakryggat att vi tycker att pizza är sjukt gott. Eller så tvingas jag faktiskt göra någonting åt mina matvanor.
Det jag framför allt vill prata med dig om är träningen. Jag såg en bild på mig själv från beach 2003 häromdagen, och känner mig lurad. Du har ju påstått att det inte har skett så stora förändringar genom åren, och att jag i princip ser ut som jag gjorde när jag var 18 år. Varför i helvete har du inte sagt att jag typ hade magrutor på den tiden? I morgon är det du och jag som knyter stenar i fötterna på stoltheten och sänker den i Fyrisån. Det spelar ingen roll att folk skrattar åt dem som börjar träna strax efter nyår, nu ska du och jag sätta i gång.
Missförstå mig rätt här. Jag gillar dig, självbilden, men du måste sluta bortförklara dig när det kommer till träningen. Det var åtta månader sen jag stukade foten, och det duger inte som ursäkt längre.
Om vi bara försöker att vara lite ärligare mot varandra, så tror jag att du och jag kan fortsätta vandra hand i hand genom livet, med ett leende på läpparna.
Jag såg förresten på Facebook att du också tackade nej till den där inbjudan till singelfest på Flustret. Bra, jag är inte heller sugen på att gå.