Carl Göransson: "Större framgång som isprins än som fotbollstränare"
KRÖNIKA. Det var den 17 mars som jag, som en del i ett "inför säsongen"-reportage, deltog i ett träningspass med ESK.Jag borde ha hört varningsklockorna ringa redan då.
Carl Göransson - reporter
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Managern Bosse Petersson var optimistisk inför säsongen:
- Är vi inte bland de sex bästa så kommer vi vara besvikna, sade han.
Där borde varningsklockorna ha ringt första gången - för ESK:s målsättning var verkligen orealistiskt hög inför säsongen.
Det gjorde att ESK var i "kris" redan efter tre inledande förluster.
Varningsklockorna borde ha ringt igen när jag och ESK-truppen gjorde ett löptest över 2,4 kilometer - och jag överraskande besegrade en handfull av spelarna.
Inte undra på att tröttkörda ESK-spelare sedan har tappat en massa poäng i slutminuterna den här säsongen.
I samband med den där kyliga marsträningen på Enavallen så hade dessutom Vitalij Gussev fyllt år. I omklädningsrummet efter träningen så firade ESK sin spelare med att äta tårta. I stället borde väl en del av ESK-spelarna ha blivit satta på tvångsdiet och extraträning efter att ha blivit ifrånsprungna av en reporter.
Så med facit i hand: visst borde jag ha förstått vartåt det lutade redan där och då.
Faktum är att det var pannkakstårta som bjöds då - och pannkaka är precis vad det är på väg att bli av den här ESK-säsongen.
ESK var visserligen det bättre laget i början av ödesmatchen på Stora Valla. Och Andreas Eriksson är verkligen en av årets mest angenäma bekantskaper i superettan.
Men när Jesper Blomqvist efter matchen tyckte att ESK borde ha gjort "minst ett eller två mål där i början" och att ESK "gjorde en bra match" så började jag undra om det var samma match vi hade sett.
Minst två mål? Bra match?
Nä, Jeppe - så nära och så bra var verkligen inte ESK.
Och även om utvisningen av Andreas Eriksson var riktigt tufft dömd, så kan domaren Magnus Ahlsén i alla fall lugnt gå till sängs med vetskapen om att han inte var sämst på planen.
För om den titeln bjöd flera spelare på hård konkurrens.
Och så var det ju det här med ESK:s försvarsspel. Redan efter tre omgångar i våras hade ESK släppt in elva mål - till råga på allt på ungefär åtta målchanser. Bjudningarna i eget straffområde har fortsatt, och tränarbytet i somras har inte heller gett önskad effekt på området.
Snarare tvärtom.
Med Bosse Petersson som manager släppte ESK in 32 mål på 14 matcher - med Jesper Blomqvist 37 mål på 15 matcher.
Så det var inte särskilt förvånande när Degerfors fick göra 1-0 på sin första riktiga målchans - efter att praktisk taget hela ESK-laget hade fått chansen att rensa ut bollen ur straffområdet.
Så nu står vi här, med en match kvar och ESK sist i superettan.
Visst, ESK har fortfarande en liten chans att mirakulöst nå ett kval.
Men just nu har Jesper Blomqvist betydligt större framgång som isprins än som fotbollstränare.
Det är den dystra sanningen.