Carl Göransson: Tolfte spelaren håller hög klass
KRÖNIKA. Drygt ett dygn före Sverige-Grekland satt min kompis Ronald hemma i Göteborg. Telefonen ringde. Det var Ronalds tvillingbror som slog en signal från Salzburg: - Tjena. Fotbollförbundet har släppt några extrabiljetter till matchen. Jag har köpt en till dig. Kom ner.
Carl Göransson - EM-krönikör.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På förmiddagen var han framme i Salzburg, hann med en power-nap innan han såg Zlatan fixa festen, gick ut och firade segern innan han lade sig och sov i bilen. Dagen därpå gick han upp och åkte de långa milen mot Göteborg...
Det finns något härligt över all den galenskap som Sveriges fotbollslandslag frammanar. För Ronald är ju allt annat än ensam. Det sägs att det var totalt 30 000 svenskar på plats i Innsbruck i samband med Spanienmatchen i lördags.
Flera spelare har berömt fansen, sagt att de bidrar med extra krafter, och Lagerbäck höll ett eget hyllningsanförande till fansen häromdagen.
- Det var en otroligt upplevelse med alla supportrar, sade Lagerbäck.
Men det är lite märkligt: Stämningen vid hemmalandskamper på Råsunda kan hålla samma klass som när domedagsprofeternas klubb håller årsmöte, men på de tre raka mästerskap som jag har upplevt på plats finns det bara ett ord för fansens insats.
Världsklass.
Fansen fyller rollen som det som brukar kallas lagets tolfte spelare, och när den gula väggen av svenskar matar på med The White Stripes mäktiga "Seven Nation Army" så krävs det att man är både döv och blind för att inte få ståpäls.
EM-festen och laddningen inför Rysslandsmatchen pågår nu i Innsbruck, medan vi är ett gäng journalister utposterade i Lugano för att bevaka landslagets förehavanden. Här känns EM oftast väldigt långt borta. Visst, det hänger en svensk flagga här, det står en reklamskylt på svenska där - men EM-temperaturen är högre i Tierp.
Att landslaget har valt att bo här, så långt från händelsernas centrum och landslagets fans, är lite trist. Landslagschefen Lars Richt må hylla rödvinet på Villa Sassa, spelarna må ha ett veritabelt vuxenfritids med biljardbord, pingisbord, tv-spel och allt, och mina journalistkolleger må prata lyriskt om sina macchiatos och espressos och cappuccinos som de bälgar i sig på träningsanläggningen Cornaredo... men ändå: det känns liksom inte tillräckligt för att tycka att Lugano är ett EM-paradis.
Så det är skönt att landslaget och journalistbihanget nu åter vänder upp mot festen och avgörandet i Innsbruck.
Senast jag var där råkade jag se Pontus Gårdinger bland alla gulklädda fans utanför arenan. Av en händelse är Gårdinger programledare för förnedrings-tv-programmet Sanningens ögonblick, och ni kan redan nu börja förbereda er på en P3-övergång av sällan skådat slag.
För matchen mot Ryssland är sanningens ögonblick för Sverige. En poäng och festen går vidare, förlust och spelet är slut.
De svenska fansen kommer göra sitt och förvandla Tivoli Neu till en kokande gryta. Och om sanningens ögonblick även nu slutar med förnedring så kan ingen skylla på Sveriges tolfte spelare - den mest pålitlige av dem alla.