På samma sätt skulle man kunna säga att Melodifestivalen är en tävling där en handfull artister sjunger och dansar inför en publik, ända till dess att Carola vinner.
Sanningen är ju dock den att Tyskland faktiskt kan förlora i fotboll. I går fick vi dessutom uppleva det som få trodde var möjligt, att självaste Carola skulle missa direktkvalificeringen till schlagerfinalen.
Alla Häggkvistfans kan dock trösta sig med att gårdagens lyckligaste deltagare Sanna Nielsen alltid har haft just Carola som sin största inspirationskälla och förebild. I någon mån hade alltså Carola en del i vinsten ändå. Carola är fortfarande fröken festival, Frau Schlager, Mademoiselle Melodi Grand Prix, en främling fångad av en stormvind mitt i ett äventyr i evighet, amen.
Utöver det spektakulära slutresultatet, med de oväntade men välförtjänta vinnarna Rongedal, så väckte också gårdagens spektakel en rad intressanta frågor.
Vad var det egentligen för en läppstiftsprydd docka som Britney Spears-kopian The Nicole höll i sitt knä, en maskot eller en voodookopia föreställande Carola Häggkvist...
Hur kunde den slaviska spexensemblen Andra generationen slå sönder en stor trumma utan att trumljudet i låten påverkades...
Och framför allt: varför måste den superfolkliga och extremt publikfriande Melodifestivalen nästan alltid innehålla ett obskyrt och avantgardistiskt dansnummer medan rösterna räknas...
Är det någon sorts kulturpolitisk markering att
även de som konsumerar ett ytlig schlagerjippo på tv förtjänar en liten dos högstående kultur...
I så fall tror jag att det är misslyckat. De flesta schlagerfans betraktar det ändå bara som en kisspaus.
Björn Lövenlid