De trampar på mig
40-talisterna kan vara lite väl många ibland, konstaterar Per Johansson efter att ha blivit trampad på av en flock 60-plussare.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag får ett programblad i ansiktet, någon trampar mig på foten och jag måste stanna upp en stund och påminna mig om att jag faktiskt älskar dem trots allt: 40-talisterna. De är mina föräldrar, mina föräldrars vänner, mina vänners föräldrar, mina dagisfröknar och lärare. Deras föräldrar gav dem liv när Europa bokstavligen stod i lågor - bara för att försäkra sig om att det trots allt fanns en framtid. Men nu står de alltså här och trampar på mina fötter.
Nej, jag skulle aldrig vara så låg som den tippade landshövdingen Pär Nuder att jag jämför 40-talisterna med en kraftig landhöjning av charkprodukter, men jag måste ändå få konstatera att de kan vara lite väl många ibland. Ungefär som getingarna, fiskmåsarna och stockholmarna. En och en går de att hantera, men i flock blir de lätt lite skrämmande. Undrar om min egen pappa och hans polare också beter sig så här när de är ute bland folk. Jag vill inte ens försöka föreställa mig hur det ser ut då. I stället flyr jag in på en tom bänk och hoppas att det hela ska lugna ned sig när konserten väl har kommit i gång.
En stund senare, när Uppsala University Jazz Orchestras underbara vokalister tar ton, har jag funnit frid i sinnet. Men precis då, när jag tror att allt är över, slås jag av en annan tanke. Jag själv blir ju mer och mer lik min pappa för var dag som går. I samma obarmhärtiga hastighet som han håller på att förvandlas till Farmor håller jag på att förvandlas till honom.
Och mina 70-talistvänner säger samma sak om sig och sina föräldrar. Det kan bara betyda en sak: inom en inte alltför avlägsen framtid är det jag och mina vänner som med kvantitativ överlägsenhet kommer att dominera vin- och kaffepausen på Uppsala stadsteater eller storma in i Universitetsaulan och trampa pojk- och flickspolingar på fötterna. Eller vänta nu, det låter ju riktigt roligt om man tänker efter. Kanske finns det liv efter 60 trots allt.
Per Johansson är journalist på UNT och Citys krönikör.