Den sjuka sanningen

KRÖNIKA. Jag har feber, benen känns som spagetti och huvudet som potatismos. Jag skulle åka till Göteborg och hälsa på en vän, men inser att jag inte kan åka. Ledsen ringer jag till kompisen för att förklara. Han säger att det ju inte är mitt fel att jag är sjuk och beklagar sig därefter i tio minuter över sin bakfylla, varpå han berättar vad vi hade kunnat göra om jag inte ställt in. Jag känner hur jag blir allt mer upprörd inombords. Det är väl klart att det inte är MITT fel. Hans bakfylla däremot är faktiskt HANS fel. Jag får känslan av att han inte riktigt tror på mig, och det är en obehaglig känsla.

Jag kommer att tänka på lumpen, där alla sjuka blev betraktade som simulanter. Jag minns också när en plutonskamrat berättade att han ville åka hem i några dagar för att vara hos sin flickvän som blivit våldtagen under helgen. Löjtnanten trodde honom inte. Jag blev arg och frågade löjtnanten vad som skulle vara mest allvarligt: att killen ifråga fick ledigt i några dagar utan att förtjäna det eller att killens flickvän under den kanske jobbigaste tiden i sitt liv var utan någon som stöttade henne. Han fick åka hem.

Jag har trott att fenomenet att kalla människor för simulanter hör till försvaret, men det visar sig ha nått universitetsvärlden. I en diskussion på Ofvandahls i fredags sade sig några kurskamrater "inte tro" på utbrändhet. De uttryckte sig som om de talade om en religion eller politisk ideologi. Att ha som utgångspunkt att människor ljuger tycks ligga i tiden, och speglas bland annat i DN:s artikelserie om lärarhögskolan "Först kränkt vinner" (17-19/2). Att tro på någon kan enligt artikelförfattaren Maciej Zaremba få fruktansvärda konsekvenser. Kom ihåg nästa gång du träffar någon som påstår sig vara sjuk, kränkt, kär, trött eller hungrig; personen är sannolikt bara ute efter bekräftelse. I alla fall om man ska tro Zarembas hån av känslor som uttrycks utan bevis. För det är helt logiskt att låtsas vara sjuk eller kränkt, det är ju verkligen något man vill vara.

Nä, jag köper det inte. Jag känner mig inte kränkt, men förolämpad av att inte bli trodd, och kommer därför att fortsätta utgå ifrån att människor talar sanning. Jag kommer bli besviken och jävligt förbannad när det visar sig att någon ljuger för mig, men det får det vara värt!